themistyroad.blogg.se

Det finns en sida där man kan göra små test. http://www.psykologitest.se heter den, men man ska inte ta resultaten på största allvar. Ta kontakt med din läkare/kurator/skolsyster om du vill ha hjälp.

 

 

Nu har han precis gått. Han har varit här sedan 22.00.

Under hela kvällen har jag känt att han var närmre mig än vanligt. Vi var på promenad i skogen och höll hand.

 

Och nyss, tog vi upp det jag sa på den där festen. Sen bad han mig om en kyss!

Jag sa till han att det är läskigt nu, jag har liksom drömt om det här i tre år.. Men jag fick en puss^^

 

Jag har ont i huvudet nu pga att jag har varit så spänd och generad. Han har varit så jävla gullig!

 

Jag kan inte fatta det... Det är sjukt!

Känner mig rätt nere nu. Jag har en väldig lust att skära mig, men det känns så dumt nu när jag inte har skärt mig på typ 2 månader.

Jag försökte "träna" nu istället, men funkar inge bra. Har inga bra övningar som funkar, men gjorde lite situps osv på en madrass på golvet. Jag vill jätte gärna ut och gå med musik i öronen... Men jag är ju så jävla rädd för att gå ute själv + att det är mörkt ute.

 

Jag känner mig så ensam, alla mina vänner försvinner för mig, de är upptagna, de vill inte använda sin dyrbara tid på mig. Och när jag väl börjar få bra kontakt med nån så vill jag vara med den hela tiden och känner mig as ensam utan den... Sen blir det som vanligt att den inte har tid med mig och tillslut glömmer bort mig...

 

Jag förstår inte vad jag gör fel! Jag är väldigt noga med att inte va för på, just för att jag innombords är värsta igeln/plåstret.

 

Varför glömmer de bort mig? eller vill de helt enkelt inte vara med mig?

 

Jag orkar inte vara ensam nått mer, jag har redan varit as ensam i stockholm, med en jävla idiot kille som bara brydde sig om sig själv.

 

Snart kommer jag få nått utbrott som jag kommer ångra. Jag är rädd för att jag nån dag kommer ta mitt liv.

Nu har han varit här, och jag var lika nervös som vanligt. Så fort jag är i närheten av honom så blir jag så pinsamt jävla stel, jag får svårt att prata och flackar med blicken...

Det är jobbigt att jag inte kan slappna av med honom, så han får se mitt riktiga roliga jag.

 

Iaf så drack vi kaffe och pratade om förr i tiden och om nutid. Han var tydligen imponerad av min lägenhet, och han tyckte att han borde komma hit fler gånger^^

Det känns lite awkward nu när han vet vad jag känner, och jag var ju full när jag berättade det så han vet nog inte riktigt om jag minns detta. Så detta blir konstigt från båda hållen, men jag kör på som vanligt.

 

En sak kändes lite dumt, han visade sin blogg och tyckte att jag borde läsa den och att jag kommer få motivation... Hans blogg handlar om träning... Så jag gissar på att han tycker att jag är tjock :/

Sen är det jobbigt att han har blivit värsta biffen och har börjat gymma skitmycket, jag gillar ju inte när killar håller på så..

 

Han såg att jag också har en blogg. Jag sa till honom att den är hemlig och att jag skriver om mina känslor osv. Han tyckte att han skulle leta reda på den... HOPPAS att han INTE hittar den, för guds skull!!

Men han skämtade nog, han skämtar väldigt ofta, vissa tycker det är jobbigt för att de har svårt för att veta när han är seriös eller inte, men jag gillar det. Han får mig alltid att skratta och det är en bra egenskap.

 

Nu ska jag till min samtalskontakt eller vad det nu kallas, jag måste komma ihåg att be henne kolla in min blogg!

Min bloggapp krånglar hela tiden :/

Typiskt, eftersom mobilen har jag med mig jämt och skriver så fort jag känner för att blogga, men inget vill ju publiceras -.-

 

Jag har skrivit ett litet inlägg som väntar på att få komma upp, så jag ska försöka fixa det nu ^^

I Fredags var jag skit full på en fest med folk jag inte känner (de var typ 2 år yngre än mig).

Men mitt i smeten träffade jag på en kille som gick i samma klass som jag. Jag passade på att berätta för honom att jag har varit kär i honom under de hela 3 åren vi var klasskamrater. Fick som svar att han redan visste det för att "min bästa vän" hade berättat det för honom... och att jag borde ha sagt det tidigare för att då hade det kunnat bli nått.(han är tydligen kär i en anna tjej nu, som förövrigt inte är intresserad av honom...)

Iaf, nyss frågade jag henne när hon hade sagt detta till honom... Det var för 1 och ett halft år sedan..

 

Jag har gått och oroat mig så länge. "ska jag berätta eller inte?" "kommer stämningen mellan oss bli konstig?"

. 18 månader i onödan..

 

Jag känner mig besviken.. Visst hon var full och råkade säga det. Men hon kunde ju ha berättat för mig att detta hände..

Och han, varför har inte han frågat mig om detta var sant?..

 

Ne, jag har riktigt ont i magen nu...

Dock får jag skylla mig själv för att jag litade på henne och att jag inte berättade om mina känslor för honom tidigare.

 

Orkar inte bry mig längre...

Kan inte nån ta bort mina jävla känslor?

Jag är så jävla känslig.. dock kan jag inte känna riktigt lycka längre, eller känna den känslan man har när man ser fram emot något.

Varför kan jag inte få känna dem istället och ta bort alla andra känslor.

Jag kom precis på varför jag har mått extra dåligt idag... Jag var så stressad i morse så att jag glömde ta min medecin!

 

Jag måste ställa burken vid sängen istället, så att jag kommer ihåg den. För de hjälper mig ganska mycket ändå, inte så mycket som det borde men de är bättre än citalopram och lergigan^^

 

Av citalopram hamnade jag i nått psykosliknande tillstånd och lergigan funka inte alls, jag provade till och med att ta 12 tabletter samtidigt men det hände ingenting :S

 

 

 

 

 

Jag hör ett dunkande från grannen med jämna mellanrum, antagligen basen från någon sorts musik.

Bonk,bonk,bonk........Bonk,bonk,bonk.... osv

 

Och nu är jag förvirrad. Exakt såhär lät det från den störande grannen när jag bodde hos mitt ex.. Den där basen, tre basdunk och sen tyst och sen tre basdunk igen, och ibland kan mellanrummen vara jäääätte långa, så det låter som att grannen pausar musiken..

 

Iaf, jag är orolig för om det är i mitt huvud som det låter... Jag var såå ofta helt ensam i lägenheten när jag bodde hos mitt ex. Och nu är det första natten jag är själv i min lägenhet...

 

Måste ringa min mamma, jag är faktiskt ganska rädd nu..

Har äntligen flyttat till eget, så jag har mindre tillgång till internet nu. Som tur har jag internet på mobilen så jag ska försöka blogga från den.

 

Jag laddar upp bilder på mitt älskade hem senare. Jag känner mig så stolt!

Det är så störande att jag blir så jävla lätt kär. Kan vara kär i en kille i en vecka och sen helt plötsligt bli kär i en annan, om jag påminns om den första killen blir jag kär i honom igen osv. Antagligen beror detta på, vad det nu är för nått med mig(borderline förmodligen). Det är så jobbigt att bli kär så lätt, eftersom de oftast inte visar något sådant intresse. MEN, är jag väl ihop med någon så är jag trogen och kär, så det är ju bra iaf. När jag är singel så är jag ju kär i alla som bara säger hej till mig ;) haha. 

Jag är även osäker på min sexuella läggning. Jag anser mig själv som bisexuell, men har aldrig varit kär i en tjej eller varit...intim med nån tjej. Ena stunden är jag jätte taggad på att hitta ett kvinnligt ragg som jag kan ligga med, andra stunden känner jag mig inte alls sugen. Och jag kan bli attraherad av en tjej och fantisera om hur härligt det skulle vara att ha ett förhållande med henne, men ändå känner jag vad jobbigt det skulle vara, jag vet ju hur tjejer. Ne på den fronten ändrar jag mig hela tiden, det är ju dumt om jag någon gång dejtar en tjej..

 

Nu är det så att jag börjar känna mig lite små kär i en kille, som jag vet att jag egentligen inte är kär i utan det är bara jag som är konstig.

Jag låg med honom för 2 veckor sedan, jag var full och han var nykter,han är en "nörd" och jag var inte ett dugg attraherad av honom och låg med honom bara för att jag tyckte synd om honom (han var oskuld och mådde väldigt dåligt över detta). Dagen efter kändes det bara konstigt och nästan lite fel och jag var orolig för att han skulle bli kär i mig (hört att man kan bli "kär" första gången pga att det är en sådan känslofylld akt.. lr ah). Vi har en gemensam kompis som innan hade berättat massa saker om honom, inte direkt snälla saker heller, orkar inte skriva allt xD

Nu tycker jag att allt jag har hört om honom är charmigt, och lite likt mig. Jag vill vara med honom, bygga upp hans självförtroende. Jag har alltid velat ha en nördig kille, jag har ju en nörd inom mig(Älskar tv-spel och pokémon  och andra nördiga grejjer).

Jag tänker tillbaks på den där natten, när han tog av sig glasögonen och såg in i mina ögon och jag såg in i hans, de var så söta! detta spelas om och om i mitt huvud, men jag tänker inte på hur pinsamt och bökigt själva sexet var...

Så typiskt mig, jag vet dock varför jag känner såhär för honom. Han var den första jag har legat med efter mitt ex... När jag vill komma över ett ex så brukar jag lägga fokus på andra killar istället, och ha några engångsligg. Och nu bygger jag väl upp låtsas känslor för denna kille bara för att jag ska komma över mitt ex.

 

Jag känner att jag vill ha denna kille, och jag kan säkert få honom om jag försöker. Men jag vågar inte, jag skäms över att jag har känslor för honom och jag vet att han är väldigt speciell (typ som jag xD) och det kommer bara bli jobbigt för mig att handskas med en sådann person. Sen är det ju så att våran gemensamma vän är killen som jag har skrivit om i tidigare inlägg... Och självklart är jag RIKTIGT kär i honom, så jag vill ju inte förstöra mina chanser...

Vad glad jag blir! Jag ser att det är en del som har besökt min blogg och några fina personer har även kommenterat. Jag vill orka fortsätta att skriva regelbundet i denna blogg, jag känner mig så lättad efter jag har gjort ett inlägg, lite som terapi detta bloggandet. Jag har ju även märkt att det inte finns så många bloggar som min och jag har alltid velat hitta en sånhär blogg som man kan läsa och känna igen sig i, men har aldrig hittat någon. Jag antar att det finns folk som faktiskt vill läsa min blogg, så nu känner jag att jag vill skriva för eran skull också! Vi kanske kan hjälpa varandra i livet, ge varandra råd och erfarenheter, eller om ni kanske är som jag och inte vågar kommentera. Det gör inget ;)

 

Iaf, jag kom hit för att skriva lite om min dag. I "morse" (typ kl 13.30) så ringde min farmor och ville ha hjälp att handla spån eftersom att det är så tungt att bära. Sedan när vi var klara så insåg hon att hon behövde cigg och kattmat från Maxi, men hon hade ingen lust att gå in på Maxi så jag fick gå in och handla utan henne. Det var jag som erbjöd mig att göra det för jag kände att jag har en bra dag idag och jag behöver faktiskt öva på att gå runt själv i affärer. Jag gick självsäkert in i affären och insåg att kattmaten är ända längst in, så jag gick ganska fort, inte för att jag har så bråttom, men om jag går sakta så måste jag tänka på vart jag ska titta, hur jag ska ha armarna, hur jag går och rätta till kläderna. Så om jag går fort så tänker jag bara "gå, gå, gå, gå, sväng,gå, gå, kattmat, kattmat, kattmat" ah ni fattar. Sedan vid kassan så kände jag mig iaktagen, då var det en liten flicka som stod bredvid mig och stirrade, jag antog att hon tyckte att jag såg spännande ut (Lila hår och hatt), så jag blev inte rädd, jag bara tänkte på att hon måste tycka att mitt hår är jätte coolt. Jag t.o.m log mot henne, men då insåg hon att jag såg att visste att hon glodde, så hon blev rädd och gömde sig bakom sin mamma. Jag kände och känner mig stolt, att jag var såpass mogen och säker att jag log mot ett stirrande barn. När ett barn glor på mig så blir jag väldigt osäker och rädd, rädd för att de ska säga nått elakt. Vanligtvis när detta händer så brukar jag antingen titta ner i marken eller glo surt tillbaks, eller om jag är med någon så brukar jag säga till den personen "Jag hatar när äckliga barn ska glo", högt så att barnet hör och kanske fattar min pik.

När jag satt mig i farmors bil så kände jag mig svettig och utmattad i huvudet, tydligen hade det inte gått så bra som jag trodde, men bättre än vanligt iaf.

 

Jag mötte min kompis vid tre, vi delade på en pizza som vi kastade i oss på 10 min eftersom vi skulle pierca oss halv fyra. Jag piercade septum och det gjorde inte alls ont :S jag trodde det skulle svida till som fan. Som vanligt var jag inte alls nervös, men hade det varit hos doktorn så skulle jag inte kunnat äta pizzan för att jag skulle vara så orolig.

 

När jag kom hem så satt jag mig och målade klart en målning jag började på igår natt. Det ska föreställa en guide/skyddsängel, jag ska berätta mer om det någon annan gång.

 

 

 

 

Usch, känner att jag börjar få såndär jobbig ångest så att jag får lust att skära mig... Men kom på nyss att jag glömde att ta medicinen idag. Känns så jävla äckligt, som när man har gråt i halsen, och mår illa..

Så har min lillebror en kompis här hemma, så jag blir närvös. Jag tänkte måla, men jag vågar inte gå ner och hämta grejer, och tydligen är mamma på dåligt humör och bryr sig inte att "ta hand om mig", hon måste fixa med massa annat, typ barnen och sånt.. Ja, jag tar åt mig, blir sur och besviken att hon inte kan hjälpa mig att ta fram grejer så att jag kan måla( så att jag kan tänka på nått annat och inte skära mig), specielt när hon vet att jag har glömt att ta medicin idag...

Ska skära mig som fan inatt bara för det, hon verkar ju inte bry sig, och jag har "slutat" att skära mig för att hon är så jävla känslig för det.

Och så mår jag så jävla dåligt över att det bara finns en enda person som får mig lycklig, när jag är med honom, så glömmer jag typ bort att må dåligt, svårt att förklara. Jag har försökt att vara med min andra kompis, hon och jag är bra vänner och har kul och så, men jag mår fortfarande dåligt inombords. När jag är med min familj så är det samma sak, jag kan liksom må mindre dåligt, men är aldrig riktigt lycklig. Det är bara denna kille som får mig riktigt lycklig, han behöver inte direkt göra nått specielt, bara att få vara med honom gör mig lycklig... Men jag kommer inte träffa honom på jätte länge, för han har börjat läsa i en annan stad, som ligger typ 1 och en halv timme ifrån stan. Han slutar typ 17.30 så han är ju hemma ca 19, så då är han trött eller gymmar. Han har tid när det är helg, men det är ju så att han har flickvän, så han är ju med henne då...Och det kan jag inte klandra han för, det är klart att han ska vara med henne. Men ibland är jag så hemsk och egoistisk så att jag hoppas på att det kommer ta slut mellan dom nu när de träffas så sällan, så att han ska ha tid med mig... riktigt hemsk. Men jag håller avstånd från honom nu pga att jag är så hemsk, jag har gjort det periodvis, hållt mig undan eftersom han har flickvän, och jag vill inte vara nått problem... Jag vill ju att det ska ta slut mellan dom, men ändå inte, jag vet att han älskar henne och han skulle bli jätte ledsen om hon gjorde slut, och jag vill att han ska må bra. Så jag får hålla mig undan.

Det är så jobbigt, att må så dåligt att man vill ta sitt liv, och man vet att det finns någon som gör en lycklig, men man får inte träffa den. Tänk dig att du är döende, men de har uppfunnit en medicin som gör dig frisk, men du får den inte, för det finns någon annan som tycker om att äta den medicinen för skoj skull, så du får bara vänta och hoppas på att personen tröttnar på medicinen så att du kan få den innan du dör.

Det är typ samma sak... men jag får bara vänta..

Så är det med allt, jag får bara vänta,vänta,vänta och vänta, jag tror inte att jag mår så bra av att vänta..

Det värsta med att träffa en doktor är när man ska sitta i väntrummet, folk som sitter och stirrar och funderar på varför man är där. När jag precis har kommit in blir jag så osäker på vad jag ska göra, ska jag bara gå fram till reception? eller ska man ha nummer lapp? om det inte är några folk där, måste jag ta nummerlapp då? har jag bara inbillat mig att man ska gå fram till reception? vad ska man säga? ska jag visa leg? osv. Så många saker jag oroar mig för, även fast jag har varit där förut. Det känns som att jag är rädd för att jag bara har fått för mig hur saker ska gå till och därför blir jag så osäker och rädd.

Jag vågar knappt andas när jag är i väntrummet, om det sitter någon där som är snuvig eller hostar så slutar jag att andas helt och försöker se framför mig hur bakterierna svävar runt och avgöra när jag kan börja andas igen.

 

Ibland är jag rädd för att jag bara hittar på att jag t.ex är förkyld, att jag bara har inbillat mig att jag har feber och ont i halsen. Eller det var en dålig förklaring.. Jag är rädd för att jag säger fel saker, när jag ska berätta för doktorn vad som är fel alltså, t.ex om jag har halkat, slagit i huvudet och svimmat, och ska återberätta detta för doktorn, så kan jag bli orolig över att jag inte alls slog i huvudet, att det bara var nått jag har fått för mig. Detta är så konstigt, det är ju jag själv som vet bäst vad som har hänt mig.

Jag var orolig för samma sak innan jag började träffa kuratorn, "tänk om jag bara inbillar mig att det är nått fel i mitt huvud?"... bara att man har den tanken bevisar ju att det är nått som inte stämmer :P

 

Sen har jag lite doktorskräck eller vad man ska kalla det, så jag brukar grubbla över vad jag kommer få för doktor, är det den jag har träffat förut? är det en man? tänk om det är ett pervo? tänk om dom måste ge mig en spruta? eller skära upp mig? eller bla bla bla... Jag målar upp allt så stort och förväntar mig precis allt, jag funderar på varenda detalj, till och med om doktorn har näshår och sånna ovärda små saker... och jag vill inte verka racistisk, men jag är jätte orolig för att jag ska få en utlänning som inte är bra på svenska, för jag hatar när jag inte förstår vad någon säger, jag mår så dåligt när jag måste säga "va?", jag vill inte verka korkad och jag vill inte att personen ska ta illa upp för att jag inte förstår vad det säger. Sen är det så jävla jobbigt när inte förstår vad som sägs, man vill ju såklart veta om man är sjuk eller inte osv. Så det är inget racistiskt, jag tycker det är jättebra att de får jobba som läkare i sverige och inte behöva jobba som vaktmästare när de har en läkarutbildning.

 

Det är så fjantigt att jag är rädd för sprutor och sånt när jag har både piercat mig och tatuerat mig flera gånger, till och med sjuksköterskorna brukar fnissa när jag berättar för dom att jag är rädd för sprutor. Men skillnaden är väl att det känns så allvarligt när man ska ta en spruta eller blodprov.

 

Jag är väldigt orolig för att få en manlig doktor. Jag känner mig väldigt obekväm med alla män som "har högre rang än mig" lr vad man ska säga, liksom sånna som man ska förlita sig på, typ doktor, psykolog, tandläkare, polis, chef, lärare(men det finns många manliga lärare som jag trivs med), osv. Jag är så misstänksam över att de är pedofiler/våldtäcktsmän. Men jag har en teori över varför det är så. Jag vet inte exakt vad som hände efter som jag var så liten, så i minnet kan det vara större än vad det verkligen var, och mamma har inte berättat så ingående om detta.

Men när jag var liten, typ 5 år eller nått, så var mamma iväg till doktorn med mig. Mamma berättade vad som var fel och under tiden så sa doktorn åt mig att ta av mig byxorna och trosorna och ställa mig på alla fyra på  britsen/sängen eller vad fan det är för nått de har, hux flux så var hans fingrar i min bak, det gjorde ont och jag bad honom att sluta och han sa bara åt mig att det snart var klart. Mamma var helt chockad och fråga vad det var han gjorde. Jag minns inte vad han svarade, det var typ "jag kollar efter blahablha". efter det gjorde han ingenting, han kollade inte tempen, han kollade inte i öronen, han lyssnade inte på mitt hjärta, han tryckte inte på magen, han gjorde ingenting såntdär som doktorer bruka göra. Jag vet inte vad han kom fram till som skulle verka låta logiskt.

Jag vet inte om han faktiskt gjorde sitt jobb och att det bara var jag som upplevde att det var jobbigt. Men nån månad efter detta hade hänt så hade han tydligen fått sparken pga att han förgrep sig på barn, så det var antagligen det han gjorde på mig. Jag minns inte och vet inte om det hände mer än det jag skrev.

Det var anledningen till att jag inte gillar doktorer, jag är så rädd att de ska lura mig att de ska kolla nått, men att de egentligen gör något snuskigt.

 

När jag var liten var jag så bekymrad över att det fanns pedofiler överallt. Jag kunde se på en man om han var pedofil, iaf inbillade jag mig det, men när jag gick i lågstadiet så fanns det en lärare på mitt fritids som jag alltid höll mig borta ifrån pga att jag tyckte han såg ut som en pedofil, en man med glasögon, kort hår och vanliga kläder, men det var något med han ögon som jag inte litade på. Efter typ 2 år visade det sig att han faktiskt var pedofil, han hade tagit kort på killarna när de duschade efter gympan, och han hade tafsat på killar, så det var några som anmälde honom. En dag gjorde polisen rassia i hans lägenhet och hittade flera hårddiskar med barnporr.. små asiatiska pojkar..

Detta byggde ju bara upp min teori och rädsla. Även nu är jag rädd för "pedofiler" fast jag är vuxen, så nu är det andra idioter jag ska akta mig för.

Men iaf. Ser jag en man som jag tycker har "det där" utseéndet så har jag dömt honom för evigt. Det spelar ingen roll hur snäll och trevlig han är, så kommer jag aldrig vara avslappnad i hans närhet. Jag är trevlig och ger dessa män en chans, jag visar inte alls vad jag tänker om dom, jag är bara beredd på att de någon gång kan försöka sig på något. Det mesta han säger och gör kommer jag tolka som något perverst.

 

Jag oroar mig för att jag inbillar mig saker, typ att jag har fått för mig att tandläkaren ligger just i denna byggnad, att jag har tid idag hos denna frisör, eller att jag känner denna person.

Jag får konstiga panikångest-attacker när det blir för mycket folk och liv.

Jag är rädd för att någon ska ta illa upp av de saker jag gör. (ja jag är konflikträdd)

Jag förväntar mig det värsta och funderar på allt som kan gå fel (eller bra).

När jag går,är i affären eller nått sånt, är jag orolig för att någon ska komma fram till mig och säga nått, fråga nått, ta i mig eller skälla ut mig för att jag gör något fel. Så kände jag ofta i Stockholm, tanken av att någon skulle skälla ut mig kom efter att en man på motorcykel skrek fula ord åt mig pga att jag hade tryckt på knappen (vid övergångsstället, som jag skulle gå över), många säger att jag inte gjorde nått fel, men det är därför jag är extra rädd, folk kan skälla ut mig fast jag inte gör något fel..

 

Det var en fråga om torgskräck på vem vet mest, så jag fick lust att göra ett litet inlägg relaterat till det.

 

Jag har nog socialfobi eller agorafobi eller nått. Men det är konstigt om jag har det, för jag är inte blyg, jag är väldigt utåtriktad och har lätt för att lära känna nya personer osv. I skolan var jag elevrådsordförande och ordförande i studentkommitén, jag var den som både eleverna och lärarna kunde be om råd och fråga saker (även fast jag är en väldigt rörig människa som brukar ha noll koll xD). Men när det gäller andra saker, så mår jag riktigt dåligt, jag ska försöka göra en lista på allt sådant.

 

Jag mår dåligt redan på morgonen när jag vet att jag ska åka buss, blir orolig i magen och orolig över att jag ska bli orolig i magen xD haha. Jag är rädd för att det ska stå någon vid hållplatsen som väntar på samma buss som mig. Står det någon där så vet jag inte vart jag ska titta eller vad jag ska göra, om jag ska sitta eller stå, om jag ska stå still eller trampa med fötterna. Att röka brukar vara ett bra sätt att underlätta väntan, men när jag röker är jag orolig för att personerna i närheten ska vara allergiska eller tycka att det är äckligt och bli arga på mig. Om bussen inte är i tid brukar jag bli orolig för att den redan har åkt förbi, jag börjar även fundera på om det ens är rätt buss jag väntar på, och vad jag ska göra om jag hoppar på fel buss, jag kommer ju bli sen och måste ringa till den jag ska till, försöka hitta en ny buss som tar mig till rätt ställe osv.. många tankar far i mitt huvud medans jag väntar.

Väl på bussen vill jag helst sitta ganska långt fram, då har jag nära till dörren och inte så många människor framför mig och jag slipper gå igenom hela bussen. Men längst fram brukar det vara specialplatser för de äldre, så jag känner mig dum när jag sitter där. Jag är rädd för att nån ska sätta sig bredvid mig, nån som luktar äckligt, nån som är förkyld, en alkis, en snuskgubbe, en snygg kille eller en unge. Det som går bäst är en kvinna eller en dam, de brukar lukta gott ^^ om det sitter någon bredvid mig så försöker jag andas så lite som möjligt så att det inte låter som att jag flåsar och för att jag kanske har äcklig andedräkt, jag vill ju inte att personen bredvid ska tycka att jag är äcklig och må dåligt över att den satt sig bredvid mig. jag brukar även spänna den sidan av kroppen som personen sitter vid, om nån sitter på min höger sida så spänns min högra axel och mitt högra ben, jag har armen så långt åt vänster som möjligt. Detta blir väldigt jobbigt, jag får jätte ont efteråt, typ som träningsvärk. Jag har försökt att slappna av, men det går verkligen inte, jag har försökt att tänka "Jag får ta så mycket plats jag behöver, jag bryr mig inte om jag råkar nudda dig, tycker du att det är jobbigt så får du flytta dig åt sidan, jag har suttit så många gånger bredvid folk som tar mycket plats, nu är det min tur". Det funkar inte, jag slappnar av en sekund, men sen när jag slutar tänka på det börjar jag spänna mig mer och mer igen..

När jag ska trycka på stoppknappen blir jag orolig för om jag trycker för tidigt så att alla tror att jag är en stressad knäppgök, eller att det visar sig att jag inte alls ska av på nästa hållplats. Sen vet jag inte när det är dags att resa sig upp, när man ser hållplatsen eller när bussen bromsar in eller när den har stannat?

 

Typ som när jag åker buss fast mycket värre, här kan man inte be dem att stanna om man missar sin station eller om man har gått på fel. Och man måste krångla och oroa sig för biljetten. I tåg kan jag få riktigt jobbiga panikångest-attacker, det känns så instängt, det är folk överallt och ljud överallt, helt rörigt. Det brukar oftast springa runt läskiga barn (jag har antagligen pediefobi, lr vad det heter), eller så brukar barn sitta och skrika och ha sig. Jag brukar resa mig väldigt tidigt och ställa mig vid dörrarna, jag vill lämna skiten så fort som möjligt.

Det är konstigt att tåg är mycket jobbigare, när det är tåg som jag har åkt mest av.

 

Jag vet inte riktigt vad som händer i mina tankar när detta händer, det blir bara för mycket och jag blir yr och allt blir suddigt och det blir svårt att andas, allt ljud tonas ut, det låter typ som att jag är inne i en burk.

Vissa gånger är kraftigare än andra, men det har nog aldrig hänt att det har gått problemfritt.

Eftersom jag kommer ifrån och bor i en liten stad så händer detta väldigt sällan här. När jag var liten var det alltid jobbigt efter man har varit och shoppat ett tag i den större staden bredvid. Jag kände mig jätte trött och grinig efter man har varit där, jag insåg det inte då men nu inser jag att det är nått som inte står rätt till. Jag kan dock förstå varför det är såhär, i den här lilla staden upplever man aldrig stora folkmassor.

Att bo i stockholm var riktigt jobbigt för mig, men det har fått mig att utvecklas. Jag vågade till och med åka pendeln och tunnelbanan själv, och gå runt i stan själv, det var jobbigt och läskigt med jag gjorde det frivilligt och klarade det. Jag tror jag kände mig lite tuffare själv också, för då insåg jag att jag kunde hitta själv och att jag hade lärt mig "stockholms dolda regler". Men i stockholm var jag med om riktigt läskiga panikångest-attacker och andra saker som jag inte riktigt vet vad det var. Jag kunde gå helt normalt och allt kändes okej men helt plötsligt "få svindel" eller vad det kallas och känna mig alldeles hög. Men mitt lilla korta liv i stockholm var iaf nyttigt för mig, jag fick känna ordentligt hur det är i storstaden. Innan hade jag träffade mitt ex hade jag bara varit i stockholm 4 gr. Förr när jag var i stockholm vågade jag inte gå en meter ifrån den personen jag var där med, jag hatade att åka tunnelbana och jag tittade bara ner i marken, jag vågade inte titta upp ifall någon tog illa upp om jag tittade på dem.

 

Det har jag ju redan tagit upp i tidigare inlägg.

 

Usch var tvungen att ringa till psyk i den staden jag bodde i för ett tag sedan, för de skulle skicka en remiss till psyk i stan. Då är det en dryg kärring som svarar och pratar nedsättande mot mig "Skulle VI skicka en remiss til DIG?" ööh nej till psyk här i stan kärringjävel, haha fast det vågade inte jag säga xD och sen sa hon surt till mig att jag skulle ha ringt mottagningen för unga, öööh det var ju det jag gjorde, men så var det såndär jävla grej då man skulle trycka på 1,2,3 eller 4. 1 var om man var mellan 16-19 och 2 var mellan 19-23... Hatar sånt, brukar oftast lägga på när det blir sånt.. iaf så tryckte jag på 2 eftersom jag är 19... men tydligen skulle jag ha tryckt på 1?? 

 

Aja skitsamma, remissen var skickad i Torsdags, antar att det tar ett tag för den att komma fram :S(skickar dom med brevduva eller what?) Jag trodde man maila eller faxade över sådant -.-

 

Jag tänkte dra till arbetsförmedlingen idag och bråka, men nu när jag har varit duktigt att ringa så tänker jag dra dit i morgon istället ^^