Väntan
Igår var jag jätte duktig och ringde till både radiotjänst och psyk.
Jag har egentligen jätte svårt för att ringa när det gäller sådanna saker, jag kan ju självklart ringa till vänner och familj, men när det gäller att ringa till doktor, tandläkare, försäkringskassan och dylikt så blir jag jätte nervös, svettas och får ont i magen. Så jag brukar skjuta upp på sådanna samtal, väldigt ofta slutar det med att mamma får ringa åt mig, ibland funkar det ju inte eftersom jag är 19 år och "vuxen". När jag tillslut ringer själv så trycker jag telefonen jätte hårt mot örat för att jag är rädd för att jag inte ska höra vad de säger och bli tvungen att säga "va?". Sedan när samtalet äntligen är slut så brukar jag känna att jag är alldeles svettig och yr, så oftast brukar jag gå och lägga mig för att sova för att jag blir så utmattad av att detta.
Men igår så gick det hur bra som helst!
Jag hade skickat ett mail till radiotjänst angående avanmälan(jag var tvungen att flytta ifrån min sambo, så jag bor hos mamma för tillfället), men fick som svar att jag inte alls hade flyttat och att jag enligt lag var tvungen att betala tv-avgift. Så tydligen fattade de inte att det tar en stund för adressändringen att bli registrerad. Jag har haft krångel med radiotjänst förut, de menade på att det var jag som var skyldig att betala tv-avgiften när jag hade flyttat till min pojkvän som tjänar 25 000 kr i månaden och jag hade precis tagit studenten så jag hade ju inga pengar alls och det var ju hans lägenhet och hans Tv.... men nej det var jag som var tvungen att betala. anyways, jag har byggt upp ett litet hat mot dem och förlorat respekten för dom, och tydligen fungerade det mot min "telefonskräck".
På grund av min flytt har jag inte haft så bra kontakt med psyk som jag borde. För ca en vecka sedan var jag på mottagningen för unga(som ligger i staden som jag inte bor i längre), för jag ville inte avboka tiden på grund av att jag har väntat så länge på att få prata med dom där. Iaf så åkte jag och min mamma dit för vi skulle ändå hämta mina grejer hos mitt ex. Det ända dom kunde göra där var att låta mig kryssa i några papper och skicka remiss till psyk i min nuvarande stad.
Ända sen jag tog studenten har jag bara mått sämre och sämre, jag kan liksom inte göra någonting förutom att vänta... Så igår kände jag mig förbannad över att psyk inte har tagit kontakt med mig, jag kände mig trött på denna äckliga väntan och bestämde mig för att ringa dem. Det gick jätte bra, först menade hon på att jag skulle ta kontakt med vårdcentralen men jag vågade säga emot(jag brukar ha svårt att säga emot folk jag inte känner) och sa att jag redan har haft kontakt med psyk och att dom skulle skicka en remiss. Vi kom iaf fram till att de inte hade fått remissen än och att jag skulle ringa och tjata på dom att skicka den ^^
Så min slutsats är: när jag blir arg/förbannad så känner jag mig säkrare och tuffare och då går det lättare att ringa. Eller så kan det vara att jag får mindre respekt för dem som gör mig arg och när jag inte har respekt för dem jag pratar med, blir jag säkrare i mig själv.
Det sistnämnda verkar mer logiskt, så det är säkert så. Jag brukar vara lite rädd för dem jag har respekt för.
Det var skönt att få skriva av mig lite <3