Diagnos
Jag blev lite lättad och glad idag.
Jag och min mamma pratade med psykologen idag. Vi kom fram till att hon ska prata med "teamet" där borta, och sen får jag min diagnos :O
Jag blev så paff, jag har förberett mig för ännu en lång och jobbig kamp.. Och så blev det så "enkelt":)
Jag gissar på att det gick så bra pga att jag har pratat med min samtalskontakt ganska mycket, så det är nån som "känner" mig där borta. Och min mamma har hjälp väldigt mycket<3
Men jag tänker inte bli lycklig eller "fira" förens jag ser det på papper. Jag har lärt mig nu att inte ta ut lyckan i förskott, jag blir så lätt besviken.
Men iaf.. Vi kom fram till att jag har asperger.
Det är så skönt. Många tycker nog att jag är knäpp som blir så glad över att veta att jag har Asperger, men jag förstår inte varför man ska vara ledsen över att ha det?
Folk kommer säga " aaw, har du asperger? meen, hur känns det? :/"
... Varför ska det vara synd om mig bara för att jag får diagnosen asperger?
Det är synd om mig för att jag har gått/går runt utan den diagnosen!
Snart ska jag få slappna av, slippa spela och förklara. Bara vara mig själv och det enda jag behöver säga är att jag har asperger, sen behöver inte folk ifrågasätta mig mer om massa onödigt.
Jag behöver inte vara "normal" och bli helt utmattad av vardagliga saker.
Jag kan få göra saker på mitt sätt och i min takt.
Mina tankar och känslor, ja det mesta kommer falla på plats. Jag slipper fundera på varför jag mår som jag mår, det är asperger. och jag kan lättare hitta lösningar på vissa problem med hjälp av att söka på internet, fråga någon som har eller har erfarenhet av asperger.
Folk kommer kunna förstå mig bättre.
Under ca 1 år har mitt mål varit att få en diagnos och reda upp mitt liv.
Jag kan inte fokusera mig ordentligt på andra saker förens mitt mål är slutfört.
Och just nu kan jag se mållinjen, och det ger mig mer kraft, en extra boost :)