themistyroad.blogg.se

usch

Publicerad 2014-03-03 15:21:13 i Allmänt,

vet inte vad jag ska göra..
 
Min kompis "bor" hos mig för tillfället, men hon är inte här just nu. Hon behöver komma ut o göra saker, träffa folk.
 
Jag behöver vara ensam, även fast detta har hänt så fungerar jag fortfarande som jag gör, behöver vara ensam ibland.
 
Men jag orkar inte göra nått. orkar inte se på film, orkar inte spela spel, det påminner mig bara om honom. Men jag orkar inte sitta och göra ingenting, för då kommer alla tankar.
 
Det finns en kille som jag känner, vi brukar spela spel och prata, och då känns det lite bättre, då får jag liksom annat att tänka på. Men han jobbar, så vi kan inte spela nu..
Det är också jobbigt för att jag tror han börjar gilla mig lr nått, även fast han vet hur det ligger till. Och då känns det bara så konstigt.
 
Jag älskar min pojkvän, och ja han är fortfarande min pojkvän även fast han har dött.. så det känns dumt när en annan kille ska blanda sig in i mitt liv...jag vill ju bara ha nån att spela med och få mig att tänka på annat..
 
Det enda jag skulle kunna tänka mig i framtiden är att ha sex med någon, för det kan ju faktiskt inte jag och min pojkvän ha... men annat grejs.. nej! 
 
Men jag känner mig så frustrerad på mig själv och känner mig smutsig och äcklig, för min kropp vill nämligen annat än vad jag vill. Jag vill inte tänka på sex och jag vill inte bli upphetsad lr nått. Det är verkligen inte rätt tid för det nu, jag vill inte ha sex med nån nu.. inte ens med mig själv. Men min kropp lyssnar inte.. Jag funderar på om det är nån sorts försvars-grej, att jag är så ledsen och mår skit att min kropp tror det blir bättre med att tänka på snusk?
För det känns helt sjukt att sånna tankar ens ska komma upp nu i denna situation jag är i. Nej jag skäms! jag mår illa av mig själv.
 
Jag känner att jag inte kan prata med någon om detta, för att jag verkligen skäms över det! 
Jag har ju alltid varit sexuellt aktiv av mig, jag har inte legat runt med massa, har jag varit singel har jag tagit hand om det själv, har jag haft pojkvän så blir det mycket med den.
Jag ville ofta ha sex med min pojkvän när han levde, och när vi inte var med varandra så ville jag att vi hittade på nått via skype.. Han kallade mig nymfoman, för att jag ville ha sex så ofta. Men jag höll inte med honom eftersom jag inte ligger runt med främlingar.
Men nu känner jag att jag har nog nått allvarligt problem, eftersom jag känner ett så stort sexuellt behov nu. Det är som sagt inte rätt tid att tänka på sånt!
 
Jag vågar inte heller ta upp detta med min samtalskontakt, men jag hoppas hon läser detta iaf. 

trött

Publicerad 2014-02-27 14:22:28 i Allmänt,

börjar bli så jävligt trött och irriterad på folk..
 
Det är liksom "synd" om andra för att de mår dåligt över att jag mår dåligt..
 
En släkting, mår så himla dåligt för att hon inte kan göra nått. Och hon ska hela tiden prata om vad förjävligt hon har det.. vafan låt mig va ifred om du ska hålla på så!
 
 
 
 
 
Begravning i morgon och just nu är jag på så jävla dåligt humör.

inte än

Publicerad 2014-02-26 00:49:44 i Allmänt,

Har kommit på en plan b..
 
 
Så fruktansvärt orättvist och krångligt att man inte får ta sitt liv..
 
jag känner att jag har all rätt till att göra det, men personer som inte fattar ett skit vill ju gärna lägga sig i. det är mitt liv och jag bestämmer över det.
jag kmr inte begå självmord i all förhast.. Jag ska tänka länge, hitta ett bra sätt, göra det så milt som möjligt för de nära och kanske hinna med en "bucketlist"..
 
då är det orättvist att inte hitta nån sorts guide till bästa sättet att göra det på. Jag vill inte göra det på nått brutalt sätt i respekt för de som lämnas kvar. men alla foruminlägg med detta ämne tas bort eller fylls av folk som ska "hjälpa till".. ursäkta? yttrandefriheten?
man får göra vad man vill med sin kropp men inte döda den? joo man får röka? rökning dödar? men man får inte avsluta sitt liv fort?
 
har mycket att säga inom detta ämne men orkar inte.
hitta ett bra sätt att avsluta sitt liv får man inte, man tvingas ta sitt liv på de sätten som är uppenbara.. antingen blir det blodigt, hjärnsörja överallt! eller att man riskerar att bli "räddad" innan man dör och kan leva resten av sitt liv som förståndshandikappad dåhjärnan ha fått för lite syre pga självmordsförsöket..
det är ju respektfullt och omtänksamt..?
 
jag har fördelen (med aspergern) att jag tänker och planerar mycket.. Jag brukar tänka ut i minsta detalj hur man ska göra om det kommer zombies nån dag :P
så att hitta en bra lösning på att ta mitt liv kommer jag nog göra själv, det kommer ta ett tag men jag har gott om tid!
 
kom på en plan B.. jag vet om en kille som har gjort mig mycket ont och är förmodligen psykopat. han kommer inte ha några skuldkänslor lr tvinga mig att leva, så han borde kunna hjälpa mig på något vis..
han har gjort mkt olagligt men klarat sig endå. om vi hjälp åt kan det nog gå.
 
tänkte skicka ett mail redan nu, men ångrade mig. han kanske blir för ivrig och jag vill inte dö än!
 
som sagt, saker behövs göras innan jag dör.
har inte gjort listan klar än, men packa mina grejjer är nått jag måste göra innan, så att de som lämnad kvar slipper gå igenom den biten.
 
att planera att ta mitt liv får mig att må bättre, jag får själv bestämma när det ska ta slut,
jag slipper tänka på att jag måste må bättre för att klara av framtiden,
jag slipper tänka på hur min framtid ska se ut,
det ger mig ett lugn!

ruta 1..eller ruta -1000

Publicerad 2014-02-24 16:38:00 i Allmänt,

Hej..
 
Jag har inte skrivit här på ett tag.
för att jag blev lycklig, allt blev bra.
Jag brukade titta på en kille som var youtubare och livestreamare. Han samlade in pengar till att rädda hemlösa djur i thailand.
Jag blev väldigt engagerad i allt detta, att hjälpa till att rädda djur gav mig en livsgnista och jag kände att jag hade en anledning att leva. Jag hade följt honom i ca 2 år, jag tyckte det var kul att se honom på youtube, gav mig ett skratt på dagen. Men sen när han började med denna välgörenhet så blev jag som sagt väldigt engagerad.
 
På livestreamsen behövde han folk som hjälpte till med att hålla ordning i chatten och hjälp med att hålla ordning på allt, en så kallad "mod" (moderator, typ admin). Jag blev en sådan och kände mig så lycklig över denna "arbetsuppgift".. Jag blev mer och mer engagerad och tillslut började vi prata mycket med varandra och gjorde upp att vi skulle träffas och att jag sedan skulle följa med han till thailand och hjälpa till..
 
Vi blev störtkära i varandra. Allt kändes så rätt! första gången vi träffades så var det inte awkward eller nått, det kändes som att vi hade känt varandra hela livet.
Jag följde med han till thailand och vi älskade varandra så otroligt mycket.
Jag var där i ca 3 månader.. det hände mycket och jag utvecklades mycket som person.
Vi misstänkte ett tag att jag var gravid och då helt plötsligt fick vi det på huvudet... vi kanske borde skaffa barn tillsammans någon gång? jag har alltid varit emot barn och haft fobi för dem!
 
Men vi diskuterade sånt så mycket och det kändes inte så läskigt.. Visst jag skulle kunna ha barn med denna man i framtiden!
 
Vi pratade även om giftemål och sådant, han var inte riktigt på för sådant, han var buddhist och han tänkte på giftemål var något för "kristna".. Jag förklarade att vi kunde göra något vacker, gifta oss på buddhistiskt vis när den dagen var dags..
 
Julen närmade sig och jag kände att jag behövde åka hem för familjens skull, även fast jag bryr mig inte om julen..
 
När jag var i sverige och han var i thailand så saknade vi varandra så mycket att det gjorde ont. Vi pratade så ofta det gick via skype, men han hade inte så mycket tid eftersom hans dagar var fullpackade med yotube, livestreaming och hjälpa djuren. men jag var vaken gladeligen bara för att få prata lite grann med honom(trots tidskillnaden)..
 
Jag kände ett stort sug efter barn(vilket gjorde mig förvirrad) och han kände ett stort sug efter att fria till mig när vi träffades igen..
 
Tillslut kände han att han orkade inte vara borta från mig något mer, han ville flytta hit och starta ett liv med mig, skaffa ett jobb och vi skulle spara pengar tillsammans för att starta Thailands första djurcenter..
 
Han hade inte råd med flygbiljetter så han försökte skaffa jobb med att sälja semester hus där borta.. det blev mycket krångel och hans bankkort blev uppätet av en atm..
 
Jag hade inte hört något från honom och blev orolig, även fast han hade via sin kompis dator skickat ett mail och berättat att han har inte råd med el längre..
 
En dag ringde han och berättade att hans kompis hade hjälpt honom att fixa el så att han kunde ringa mig och berätta att han har blivit "sjuk", konstanta epileptiska-anfall..
 
Jag blev fruktansvärt rädd och hörde av mig till hans syster..
Samma dag hade hans pappa skickat över pengar till hans thailändksa konto, så att han kunde åka hem till sverige..
 
Jag hörde inte någonting från honom på en vecka, jag var otroligt rädd och bad varje kväll.
Snälla snälla! han är mit allt, han är min värld! Han räddade mitt liv! han tog hand om mig och tog stor hänsyn till min diagnos och gjorde mig starkare varje dag! snälla snälla snälla...
 
Sista gången vi pratade var den 21 januari, ca en vecka senare kom min bästa vän  och bad mig att ringa hans syster... redan då blev det klart för mig...
 
Han är borta..
Han är död..
 
Han kommer inte hit..
Vi kommer inte skaffa barn ihop..
Han kommer inte flytta hit och göra mitt liv underbart
 

Hej..

Publicerad 2013-06-26 02:22:10 i Allmänt,

Just nu ligger jag med tårar i ögonen pga mitt utseende.. Det var längesen jag kände såhär, kanske 2 år sedan?

Jag har alltid varit mullig så det har jag lärt mig att tycka att det ser okej ut.
Jag har alltid haft olika stora bröst och de är hängiga, men har lärt mig att dölja det. Annars har jag varit nöjd med mitt utseende.

Men idag har jag upptäckt något som får mig väldigt ledsen..
Jag har gått ned i vikt väldigt fort nu.
Så mina bröst är verkligen skitfula.. Jag har inte tänkt på det för jag brukar inte ha urringat och jag har använt sportbh väldigt ofta.

Det gör mig så ledsen! Jag är bara 20år och mina bröst är jättehängiga! det ena bröstet är a-kupa och det andra är c-kupa. Jag kan inte hitta nån bh som passar..

Jag kmr inte kunna ha bikini.. Jag kmr inte kunna bada eller sola..

Kärlek

Publicerad 2013-05-19 12:38:00 i Allmänt,

Vill bara skriva av mig lite.
Kotte ska snart flytta. Typ 28 mil ifrån mig.
Jag vet inte hur lång tid det kommer ta innan vi ses igen.
Jag känner mig inte så ledsen, det ska bli skönt att fokusera på mig själv igen och det känns bra att veta att han faktiskt har känslor för mig.

Men.. Jag älskar honom så otroligt mycket, jag har aldrig känt såhär för någon och jag tänker på honom helatiden. Så jag kommer sakna honom jätte mycket.

Det känns som att det är meningen att det ska vara vi, fast inte än. Vi båda måste jobba med oss själva först.

Vi tar det ju "lugnt", så jag kan inte berätta för honom hur mycket jag älskar honom, därför var jag tvungen att skriva det här <3

 

ps. jag älskade honom aldrig, jag var nog bara litte kär, men jag älskade honom inte.. Jag vet nu vad kärlek är.

//jag från framtiden

Illa

Publicerad 2013-05-05 19:42:00 i Allmänt,

Jag stör mig väldigt mycket på detta nu.
Jag mår väldigt lätt illa, specielt på morgonen och då får jag det svårt att äta.
Jag klarar verkligen inte av att äta frukost, det får mig att må jätte konstigt och illamående.
Vissa perioder går det att tvinga i mig lite frukost, men det är sällan.
 
På något vis så har jag väldigt svårt att äta regelbundet flera gånger om dagen. Det blir oftast 1 "riktigt" mål om dagen. Men det kan hända att jag inte äter nått alls på en hel dag, eller att jag äter t.ex några riskakor och klarar mig på det resten av dagen.
 
Jag har svårt att känna mig hungrig. Ibland så förstår jag att jag är hungrig men just då orkar jag inte laga mat, eller så känner jag mig upptagen just då, tillslut går hungern över och jag mår för illa för att äta.
Vanligtvis går "hungern" över efter 2-3 timmar men nu för tiden så går den över jätte fort. Så nu känner jag mig stressad så fort jag blir "hungrig", att jag måste skynda mig att komma på nått att äta och tillaga det. Men det blir extra svårt för att det finns väldigt få rätter som jag tycker om, och de jag tycker om kanske jag inte känner mig sugen på just då. Det blir för mycket tillslut så jag börjar må illa och då struntar jag i det.
 
Det känns som jag har så mycket press på mig när det gäller mat.
Jag måste äta ofta och regelbundet, minst 3 gångern om dagen(jag är van med 1). eftersom jag bara går ner i vikt om jag äter regelbundet flera gånger om dagen, och så mår ju kroppen bra av att äta så.
Jag klarar inte av att äta gluten för det får mig att må konstigt.
Jag tål inte laktos.
Jag klarar inte av att äta kött.
Jag är väldigt kräsen när det gäller mat, kan t.ex inte äta mat som färdigtköpta köttbullar och makaroner.
Jag får inte äta något onyttigt eftersom jag får verkligen inte gå upp i vikt.
 
De senaste dagarna nu så mår jag jätteilla hela tiden och får jättejobbig ångest så fort jag äter.
Allt detta blir träligt, för jag har jättekonstig förbränning , så jag går ju bara upp i vikt när det håller på såhär.
 
Det är så orättvist. Jag äter inte så mycket men ändå är jag fet..
Och nej.. jag har ingen skev självbild.
Enligt sånnadär tester på internet(bmi och fettprocent) så har jag fetma!
 
Hela mitt liv så har jag periodvis levt som en anorektiker/bulimektiker... men jag är fet.
Nu menar jag inte att de har det bra som är jättesmala.. men jag kan ju åtminstånde få vara "normalt" smal, så får jag lite mindre press på mig när det gäller mat.

Duktig

Publicerad 2013-05-04 19:41:06 i Allmänt,

Nu var jag väldigt duktig ^^ jag gick till affären. Ringde min kompis och pratade hela vägen till kassan. På vägen hem lyssnade jag på musik som vanligt.
 
Jag är svettig som fan nu, men det gick bra ändå. Jag var liksom i min egna bubbla/värld, så allt runt om mig existerade inte.
Jag trodde det skulle bli extra jobbigt för att jag känner mig "aspig" (mitt egna ord för när jag känner mig mer aspie än vanligt) idag, men jag tror att det hjälpte mig att stänga ute all röra.
 
Det som var jobbigast var alla starka lukter ute.. Det luktar otroligt mycket hund-skit/piss!
Jag har ett väldigt känsligt luktsinne, t.ex jag tycker det luktar "fattiga människor" på Netto... 
 
Ne nu ska jag belöna mig med chips och nått roligt att kolla på :)

Handla

Publicerad 2013-05-04 18:52:54 i Allmänt,

Nu är det så att jag behöver gå till affären, det är slut på kattmat och jag är sugen på chips^^ det var så längesen jag åt det..chips alltså ;)
 
Iaf så kan jag inte gå till affären själv :S eller jo jag kan, men jag vågar inte.
Jag får typ tagga mig i minst 2 timmar innan jag kommer iväg.
Det värsta är att det är inte alls långt att gå, man ser affären från mig.
 
Och min mamma är i Norge :/ hon brukar alltid följa med mig och handla eller handla åt mig :$
Eller i värsta fall så kan jag få prata med henne i mobilen medans jag handlar, men det blir ju jävligt dyrt nu :(
 
Tänkte lura en kompis till att följa med mig till affären, men hon svarar inte..
 
Är det nån som har nått råd för att underlätta detta?
 
Lyssna på musik funkar väldigt bra, men jag oroar mig fortfarande för saker, tex vad folk ska tycka om mig för att jag köper chips ..."är inte hon tjock nog?" "haha nu ska hon sitta med sin katt och äta chips på en lördag kväll".
Men jag vet att det är ingen som orkar bry sig om vad jag handlar, hela världen handlar inte om mig.
 
Och jag är inte så jävla tjock :P
 
Ne nu får jag fan ta och skärpa mig, jag har ju bott i Stockholm och gått runt där helt själv, då borde jag klara detta!

Längesen :)

Publicerad 2013-03-04 21:16:27 i Allmänt,

Hejj hejj!
Det var väääldigt längesen nu.
 
Jag har mått skiitdåligt ett tag, inte orkat brytt mig om nått. Jag kunde sitta i lägenheten i en vecka utan att gå ut, mamma fick handla mat och komma till mig. Suttit i soffan och tröstätit (har aldrig var medveten om att jag har gjort det, men det var jag då). Varje dag insåg jag att jag måste sluta innan jag blir jätte fet, men orkade inte bry mig eftersom... ja, jag brydde mig inte om nått.
 
 
Som sagt jag brydde mig inte om nått, men skötte ändå min tider med arbetsförmedlingen, sjukgymnasten och min samtalskontakt.
 
Jag blev lite mer.. vanlig? för varje dag. Långsamt och försiktigt kom jag ur den svackan.
Olika saker har hållt mig uppe.
WoW-spelandet med min kompis pojkvän hjälpte mycket... Men sen insåg jag att min kompis störde sig på det, även fast hon inte ville erkänna det.
 
Konst har hjälp mig också. Jag har varit lite hobby-tatuerare, men har nu slut på nålar och pengar :P
Jag har målat mycket, och kännt mig duktig. Jag har varit på konstutställning med min jobb coach och även min samtalskontakt. Jag känner mig som en tönt eftersom jag inte kunde gå på sånt med nån vän. Men aja, jag kan faktiskt skylla på att jag inte har nån vän som är konst-intresserad.
 
Min kattbebis, Lilly, har också hållt mig uppe. Hon kan vara extremt jobbig, precis som en unge, men jag behöver henne.
 
 
Jag har känt mig tom och bubblig i huvudet/hjärnan, jag trodde det berodde på min medicin.
Men jag fick ofta höra att jag äter för dåligt och sällan och att det kan få en att må dåligt.
Sånt har jag fått höra ofta med inte orkat bry mig, men jag mådde så dåligt, så det var värt att prova.
Jag försökte äta oftare men det var svårt, jag är väldigt kräsen när det gäller mat. Jag har specielt svårt för kött och det har blivit värre så nu kan jag inte äta fisk heller.
Men iaf. Jag började äta massa grönsaker och kvarg som man har hört så mycket av.
Det var väldigt skönt att bli mätt på bara grönsaker, wokmix, sparris, baby-spenat, gurka och morot.
 
Jag började använda mig av en app som man räknar kalorier med (har användt den förut, men jag åt bara skräp då). Jag tänkte att det skulle vara lättare att hålla reda på vad man äter och hur ofta. Och den har hjälpt mig att äta oftare, frukost mellanmål, lunch, mellanmål och middag. Ibland har det blivit konstiga tider, men jag har ändå ätit mer än bara middag :)
 
Jag började även att trampa lite på min crosstrainer, ca 3 min om dagen. Det är inte mycket men jag var tvungen att börja någonstans.
 
Jag började att trampa mer och gå promenader så att jag brände kalorier så att jag kunde äta mer xD
 
Och nu har jag börjat träna mer! Jag har en app med olika träningspass/styrkeövningar som jag har kört med 10 min varje morgon + 30min promenad när jag har haft sällskap..
IDag har jag tränat 15 min på morgonen och 10min på¨kvällen, så det ska jag försöka börja med nu.
Konstigt nog har jag knappt gått ner i vikt eller blivit smalare, men det har "bara" gått 3 veckor, men jag gissar på att det går segt för att jag inte hetsbantar. Men jag bryr mig mest om att försöka må bra, att vara tjock är jag van med och orkar inte bry mig om längre.
 
Såklart så mår jag mycket bättre nu när jag äter bättre mat och tränar :D Jag mår bättre men jag är inte "där" än, alltså lycklig, men nu så mår jag inte dåligt.. Eller ah, jag kan må dåligt ibland, men det beror på andra saker, t.ex när jag har haft för mycket människor runt mig eller varit stressad osv. Då mår jag dåligt och måste "ladda batterierna" för att må "bra" igen.
Men det beror säkert på att jag antagligen har Asperger. Jag har inte fått diagnos än! men utredningen kommer strax börja :) Jag har tid hos psykologen om 9 dagar :D
Och jag är 90% säker på att jag har asperger och 1000000% att jag har/är nått..
Visar det sig att jag är "vanlig" så kommer jag bli riktigt jävla deppig! Jag hatar när folk säger att det inte är nått "fel" på mig, att jag är "normal".
Jag vill inte vara "normal" för det känns inte som att jag är det, jag har alltid känt nått inom mig, som är anorlunda... Och visar det sig att jag är "normal", vafan är det då som är fel? Då betyder det att man ska må som jag gör, att det är normalt, men alla andra är starkare än mig så det känns inte konstigt för dem.
NEJ! så är det inte ^^
 
Så nu har jag gjort en uppdatering om mitt liv :P
 
Jag har inte haft ork till att skriva och när jag har haft ork så har jag inte haft något att skriva om.

Ensam

Publicerad 2013-01-12 23:47:56 i Allmänt,

Jag känner mig lätt ensam.. Så fort ingen vill/kan träffa mig på mina villkor så blir jag jättenere.
 
Idag skulle jag, en kompis och hans vänner ha spelkväll, men han blev sjuk.. så då blev det inget. Men jag är lite sur föratt han inte hörde av sig tidigare och sa att han va sjuk..
 
Jag hade en backup plan att spela på playstation online med en kompis. Men han skulle va med sin flickvän (hon är min vän också).
Han frågade mig igår om vi skulle bestämma att vi ska spela tillsammans idag, men jag sa åt han att va med sin tjej om hon ville. 
 
Denna kille har hållt mitt humör uppe den senaste tiden. Han har varit det enda sällskapet jag har haft. Fast vi träffas inte irl, bara spelar och skypar tillsammans. Men det känns skönt att "umgås" med någon utan bli utmattad.
 
Men tuvär kan jag inte "umgås" så mycket som jag vill med honom eftersom han är ihop med min vän.
Han älskar att spela tv/data-spel och tycker det är jätte roligt att spela med mig, men jag måste få honom att spendera tid med sin flickvän. Hon har beklagat sig över att han inte har prioriterat henne så mycket. Det känns dumt om jag ska vara en anledning till att han inte är med henne.
 
Men egentligen vill jag ju att han ska spela med mig, eftersom jag är så ensam och har faktiskt inte så många vänner som hon har. Och att jag vill skära mig så fort jag känner mig ensam.
Jag tycker att jag förtjänar att få vara med min vän då... Men jag vet ju att det bara är fånigt av mig... Flickvänner har alltid förtur..
 
 
 
Det som har hållt mig "framåt" är denna killkompis och kattungen som jag snart ska få<3
Det känns som att jag väntar barn, att jag har adopterat en bebis som snart ska få komma till min famn.
Jag har bilder på henne(katten) som jag kan titta på hur länge som hellst. Jag känner mig lycklig och rörd när jag ser henne... Snart ska hon bli min, snart har jag något att leva för.
Så viktig är hon!
Om det blir så, av en konstig anledning att jag inte får henne... Då kommer jag bli skit ledsen igen, jag kommer inte kunna hantera det..
Att bli avvisad.. Ensam igen..

Fail

Publicerad 2012-12-25 20:47:00 i Allmänt,

Jag sitter och lyssnar på en gammal låt som jag lyssnade på när jag var 13-14 och trodde jag var EMO.
Jag sökte upp låten på youtube och hitta en video jag kände igen, satt och tittade/lyssnade och fnissade.
Det är nån som har gjort egen lyrics och bild till låten, det kallades för missheard-lyrics.
Men det som är roligast är att när jag var 13-14 och tittade på den videon så fattade jag inte att det var på skämt, jag trodde att det var så sången gick. Jag var inte så jätte bra på engelska då, så jag hörde ju inte så bra vad de sjöng xD
 
hihi lite aspie varning^^

garderoben

Publicerad 2012-12-18 12:19:00 i Allmänt,

Nu har jag precis vaknat, jag har sovit i min garderob hela natten och hela dagen igår..Eller Klädkammare kan man ju säga också..Det känns tryggt där inne, allt är litet och ingen kan smyga sig på mig. Det är väldigt mörkt där inne också! Jag klarar inte av ljus när jag mår dåligt, vilket är lustigt eftersom jag är jätte mörkrädd, men när jag mår riktigt dåligt orkar jag inte bry mig om att va rädd, för då vill jag helst bara dö, så då gör det inget om det kommer en mördare/monster osv. Iaf så drog jag min jätte stora sackosäck in i garderoben, tog 2 täcken och byggde mig ett bo, låg där och grät och tyckte synd om mig själv, blev sedan arg och förbannad och tillslut försvann alla känslor och jag kunde äntligen slappna av.
Hela garderob grejen påminner lite om "i rymden finns inga känslor", huvudpersonen i den filmen, har ju nån sorts tunna som han "gömmer" sig i, för att komma undan från verkligheten.
 
Nu är det riktigt dåligt...
Jag har kännt ett tag att min medicin inte funkar längre så jag har mått dåligt av det. Och igår gjorde min pojkvän slut med mig..
Det är nått jag verkligen inte orkar med just nu.
Anledningen var att kände sig stressad.. Fast det är bara han som har stressat fram saker, jag har inte stressat honom alls.. Så nu fick jag må dåligt för något jag inte har gjort.
 
Igår skar jag mig, första gången efter 4 månader.
Jag orkade inte kämpa emot längre, jag har försökt att fixa allt och må bra men livet ska bara krångla med mig, så varför ska jag ens försöka?
Sen ville jag skära mig för att jag tycker inte att han förtjänar den styrkan som behövs för att inte skära sig.
Det var så himla skönt och lättande att få skära mig och jag ångrar mig inte, det ända som är jobbigt är om mamma ser, hon mår ganska dåligt redan. Men det är bara att jag tar på mig kläder som döljer det tills det har läkt, det blir ju så tunna ärr med rakblad så det är ju inget som syns.
 
Jag förstår inte varför jag inte får skära mig. Jag tror att det är nånting att man ångrar sig och får ångest efteråt.
Jag känner inte så, jag ångrar mig inte, jag mår inte dåligt, det känns tryggt att ha nått man kan göra när man mår riktigt dåligt, istället för att ligga och må piss och inte ha nått att göra åt saken.
Jag är lat av mig och vill alltid ta den lättaste vägen.
 
 
 Anledningen till att jag slutade skära mig var att jag började skära mig hårdare och hårdare, på farliga ställen. Det slutade med att jag skar mig på halsen, då insåg jag att det är bäst att sluta.
Sen var det riktigt kämpigt att stå emot, men jag gjorde det bara för att jag hade hållt mig så länge, det kändes dumt att hamna på ruta 1 då.
 
när jag gick i skolan försökte jag att inte skära mig, för jag visste att "kotte" inte tyckte om sånt, att det var fjantigt. Så jag ville ju inte att han skulle se att jag höll på med sånt..
När jag flyttade till stockholm så skulle vi ju aldrig ses igen. Då började jag igen, jag brydde mig inte vad min dåvarande kille tyckte.
Sen flyttade jag tillbaks hit och kämpade för att hålla mig.
Sen träffade jag "kotte" igen. Jag ville ju vara perfekt inför honom, så då gick det lätt att inte skära mig.
När vi blev ihop så började jag må riktigt bra, nästan lycklig.
Sen fick jag sånna där "attacker" då jag mår bajs helt plötsligt, men då stod jag emot eftersom jag kunde skära mig nånstans, han kunde ju se hela min kropp.
 
Det är några saker jag har ändrat på bara för att vara bra för honom.
När jag gick i skolan så försökte jag sluta röka när jag fick reda på att han tyckte det var äckligt med rök.
Sen flyttade jag, men varenda gång jag rökte så kunde jag nästan höra han säga "Fy fan vad äckligt", så jag slutade.
Vi var ju vänner i skolan, så han kom ju alltid till mig och bad om råd när han var "kär" i nån och jag märkte att de tjejerna han var kär i var sånna där vanliga tjejer utan smink. Så jag slutade sminka mig.
Han tyckte inte om tjejer som klädde sig "slampigt" osv. Så jag slutade att ha djup urringning.
 
Det var några saker jag kunde komma på nu..
Dit jag vill komma till är att nu när jag vet att han inte vill ha mig... Så behöver inte jag vara denna perfekta tjej, nu har jag ingen anledning till att hålla tillbaks..
Nu får jag skära mig, röka, sminka mig och klä mig hur jag vill...jag har ingenting att kämpa för längre..
 
Den där killen har betytt mer för mig än vad någon kan förstå.
 
 

grötigt

Publicerad 2012-11-27 21:09:18 i Allmänt,

Idag mår jag jätte konstigt. Jag känner mig helt borta. Jag har ett konstigt tryck i huvudet och jag har svårt för att se.. Det är svårt att förklara.. men känns typ som att jag är under vatten.
 
Det känns grötigt i huvudet.
 
 
Och jag börjar må sämre igen. Allt är så krångligt. Arbetsförmedlingen, soc...
Det känns som att ingen tar mig på allvar. Som att de tror att jag är en tjej som "mår lite dåligt".
Är det ingen som fattar att det är nått som är fel??!! Ska jag behöva knarka eller försöka ta mitt liv innan jag får hjälp??
 
Jag får ingen ordentlig hjälp förens jag har en diagnos.. Och det kommer ta lång tid. säkert ett år.
 
Jag vet inte om jag klarar mig utan hjälp så länge.. varje dag övertyga/övertala folk hur det står till..
Jag orkar inte..
JAg orkar ju för fan knappt att leva och jag måste tydligen orka hulla på med massa skit.
 
Min stackars mamma måste slite som fan för att hjälpa mig med viktiga saker.. Som om det inte är jobbigt nog för henne att jag mår dåligt...
 
 
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela