themistyroad.blogg.se

fortsättning

Publicerad 2012-09-25 23:53:08 i Allmänt,

Gå till doktorn
Det värsta med att träffa en doktor är när man ska sitta i väntrummet, folk som sitter och stirrar och funderar på varför man är där. När jag precis har kommit in blir jag så osäker på vad jag ska göra, ska jag bara gå fram till reception? eller ska man ha nummer lapp? om det inte är några folk där, måste jag ta nummerlapp då? har jag bara inbillat mig att man ska gå fram till reception? vad ska man säga? ska jag visa leg? osv. Så många saker jag oroar mig för, även fast jag har varit där förut. Det känns som att jag är rädd för att jag bara har fått för mig hur saker ska gå till och därför blir jag så osäker och rädd.
Jag vågar knappt andas när jag är i väntrummet, om det sitter någon där som är snuvig eller hostar så slutar jag att andas helt och försöker se framför mig hur bakterierna svävar runt och avgöra när jag kan börja andas igen.
 
Ibland är jag rädd för att jag bara hittar på att jag t.ex är förkyld, att jag bara har inbillat mig att jag har feber och ont i halsen. Eller det var en dålig förklaring.. Jag är rädd för att jag säger fel saker, när jag ska berätta för doktorn vad som är fel alltså, t.ex om jag har halkat, slagit i huvudet och svimmat, och ska återberätta detta för doktorn, så kan jag bli orolig över att jag inte alls slog i huvudet, att det bara var nått jag har fått för mig. Detta är så konstigt, det är ju jag själv som vet bäst vad som har hänt mig.
Jag var orolig för samma sak innan jag började träffa kuratorn, "tänk om jag bara inbillar mig att det är nått fel i mitt huvud?"... bara att man har den tanken bevisar ju att det är nått som inte stämmer :P
 
Sen har jag lite doktorskräck eller vad man ska kalla det, så jag brukar grubbla över vad jag kommer få för doktor, är det den jag har träffat förut? är det en man? tänk om det är ett pervo? tänk om dom måste ge mig en spruta? eller skära upp mig? eller bla bla bla... Jag målar upp allt så stort och förväntar mig precis allt, jag funderar på varenda detalj, till och med om doktorn har näshår och sånna ovärda små saker... och jag vill inte verka racistisk, men jag är jätte orolig för att jag ska få en utlänning som inte är bra på svenska, för jag hatar när jag inte förstår vad någon säger, jag mår så dåligt när jag måste säga "va?", jag vill inte verka korkad och jag vill inte att personen ska ta illa upp för att jag inte förstår vad det säger. Sen är det så jävla jobbigt när inte förstår vad som sägs, man vill ju såklart veta om man är sjuk eller inte osv. Så det är inget racistiskt, jag tycker det är jättebra att de får jobba som läkare i sverige och inte behöva jobba som vaktmästare när de har en läkarutbildning.
 
Det är så fjantigt att jag är rädd för sprutor och sånt när jag har både piercat mig och tatuerat mig flera gånger, till och med sjuksköterskorna brukar fnissa när jag berättar för dom att jag är rädd för sprutor. Men skillnaden är väl att det känns så allvarligt när man ska ta en spruta eller blodprov.
 
Jag är väldigt orolig för att få en manlig doktor. Jag känner mig väldigt obekväm med alla män som "har högre rang än mig" lr vad man ska säga, liksom sånna som man ska förlita sig på, typ doktor, psykolog, tandläkare, polis, chef, lärare(men det finns många manliga lärare som jag trivs med), osv. Jag är så misstänksam över att de är pedofiler/våldtäcktsmän. Men jag har en teori över varför det är så. Jag vet inte exakt vad som hände efter som jag var så liten, så i minnet kan det vara större än vad det verkligen var, och mamma har inte berättat så ingående om detta.
Men när jag var liten, typ 5 år eller nått, så var mamma iväg till doktorn med mig. Mamma berättade vad som var fel och under tiden så sa doktorn åt mig att ta av mig byxorna och trosorna och ställa mig på alla fyra på  britsen/sängen eller vad fan det är för nått de har, hux flux så var hans fingrar i min bak, det gjorde ont och jag bad honom att sluta och han sa bara åt mig att det snart var klart. Mamma var helt chockad och fråga vad det var han gjorde. Jag minns inte vad han svarade, det var typ "jag kollar efter blahablha". efter det gjorde han ingenting, han kollade inte tempen, han kollade inte i öronen, han lyssnade inte på mitt hjärta, han tryckte inte på magen, han gjorde ingenting såntdär som doktorer bruka göra. Jag vet inte vad han kom fram till som skulle verka låta logiskt.
Jag vet inte om han faktiskt gjorde sitt jobb och att det bara var jag som upplevde att det var jobbigt. Men nån månad efter detta hade hänt så hade han tydligen fått sparken pga att han förgrep sig på barn, så det var antagligen det han gjorde på mig. Jag minns inte och vet inte om det hände mer än det jag skrev.
Det var anledningen till att jag inte gillar doktorer, jag är så rädd att de ska lura mig att de ska kolla nått, men att de egentligen gör något snuskigt.
 
När jag var liten var jag så bekymrad över att det fanns pedofiler överallt. Jag kunde se på en man om han var pedofil, iaf inbillade jag mig det, men när jag gick i lågstadiet så fanns det en lärare på mitt fritids som jag alltid höll mig borta ifrån pga att jag tyckte han såg ut som en pedofil, en man med glasögon, kort hår och vanliga kläder, men det var något med han ögon som jag inte litade på. Efter typ 2 år visade det sig att han faktiskt var pedofil, han hade tagit kort på killarna när de duschade efter gympan, och han hade tafsat på killar, så det var några som anmälde honom. En dag gjorde polisen rassia i hans lägenhet och hittade flera hårddiskar med barnporr.. små asiatiska pojkar..
Detta byggde ju bara upp min teori och rädsla. Även nu är jag rädd för "pedofiler" fast jag är vuxen, så nu är det andra idioter jag ska akta mig för.
Men iaf. Ser jag en man som jag tycker har "det där" utseéndet så har jag dömt honom för evigt. Det spelar ingen roll hur snäll och trevlig han är, så kommer jag aldrig vara avslappnad i hans närhet. Jag är trevlig och ger dessa män en chans, jag visar inte alls vad jag tänker om dom, jag är bara beredd på att de någon gång kan försöka sig på något. Det mesta han säger och gör kommer jag tolka som något perverst.
 
Jag kommer inte på fler sånnahär situationer som jag kan skriva om, som inte liknar någon av dessa jag redan har skrivit om. kanske några, men känslan är det samma som de andra.
Jag oroar mig för att jag inbillar mig saker, typ att jag har fått för mig att tandläkaren ligger just i denna byggnad, att jag har tid idag hos denna frisör, eller att jag känner denna person.
Jag får konstiga panikångest-attacker när det blir för mycket folk och liv.
Jag är rädd för att någon ska ta illa upp av de saker jag gör. (ja jag är konflikträdd)
Jag förväntar mig det värsta och funderar på allt som kan gå fel (eller bra).
När jag går,är i affären eller nått sånt, är jag orolig för att någon ska komma fram till mig och säga nått, fråga nått, ta i mig eller skälla ut mig för att jag gör något fel. Så kände jag ofta i Stockholm, tanken av att någon skulle skälla ut mig kom efter att en man på motorcykel skrek fula ord åt mig pga att jag hade tryckt på knappen (vid övergångsstället, som jag skulle gå över), många säger att jag inte gjorde nått fel, men det är därför jag är extra rädd, folk kan skälla ut mig fast jag inte gör något fel..
 
Nej nu orkar jag inte skriva mer, jag sitter så dumt med datorn så jag får jävligt ont i kroppen.
Kanske ska försöka skriva om min förjävliga nacke i nästa inlägg... Haha spännande.

Kommentarer

Postat av: stjärnfödd

Publicerad 2012-09-27 20:02:21

hej! hittade din blogg nyss och det är mycket av det du skriver som jag känner igen mig i..
särskilt det där om hur man blir osäker på hur man ska bete sig, vad man ska säga, göra osv.
har haft social fobi sen mellanstadiet och har fortfarande stora problem med ångest i sociala sammanhang..

ser fram emot att läsa mer om dina tankar. alltid intressant att läsa om sånt som man känner igen sig i.

jag har själv en blogg där jag mest skriver om mitt missbruk och hur jag försöker få livet att gå ihop. inte så intressant kanske men om du vill läsa så är adressen http://stjarnfodd.blogspot.se

kram!

Svar: Hejsan! vad roligt att du hittade min blogg, även fast min blogg inte är så rolig ;) Hur och när upptäckte/insåg du att du har denna fobi? Jag är nyfiken eftersom jag har inte insett att jag har det förens detta år (jag är 19).
themistyroad.blogg.se

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela