themistyroad.blogg.se

så typiskt mig

Publicerad 2012-09-30 23:29:38 i

Som vanligt är jag kär.. olika personer varje dag. Men jag "glömmer" bort mina känslor för personer ibland, och så fort jag blir påmind om en person så blir jag jätte kär igen..

Nu är det en kille som jag har pratat med ett tag.
så här kände jag typ efter en vecka, "Fan, börjar typ bli kär.
vi har ju aldrig träffats, men du och jag känns som ett vi.
tänker på dig jämt, det kittlas inom mig när jag fantiserar om vårat första möte.
Du är vad jag behöver, du ger mig nått som jag aldrig fått.

Du är perfekt!
Otroligt snygg och söt, samtidigt så het.
din blick åker rakt in i mitt hjärta, när jag ser dig ögonen kan du få mig att göra exakt vad du vill.
Du är ju rena drömmen! Hur kan DU, vara attraherad av mig?
din humor, din charm. har aldrig varit med om nått liknande.
din röst är så vacker, när du pratar får du mig att smälta. att du även kan sjunga är helt ofattbart!
Ditt leende, din kropp. har aldrig sett nått så vackert.
vi är likasinnade sexuellt. Du är precis allt jag tänder på, det är som att du kommer direkt ur min fantasi.
Du är verkligen perfekt!
du har dykt upp vid precis rätt tillfälle, just nu behöver jag allt som du är.
Jag måste låta detta funka, jag kan inte låta dig gå.
detta verkar crazy, och det är precis vad det är💘"

Vi slutade prata helt plötsligt, så jag tog bort alla bilder jag hade fått av honom och försökte glömma bort honom. vi hade skickat lite olämpliga bilder till varandra, så när han slutade höra av sig antog jag att han bara hade drivit med mig.. eller att han hade hittat en tjej irl.
men jag skickade ett sms och frågade vrf han slutade höra av sig.Han hade tydligen bara haft fullt upp (nattjobb, universitet, kör och band) och han frågade mig samma sak.

Det har löst sig nu och vi pratar igen och snart kommer vi nog träffas. Jag blir dock väldigt illamående och det kittlas i hela kroppen när jag tänker på att träffa honom, nervös. Jag önskar verkligen att det blir något med honom, han är verkligen allt jag vill ha i en kille, lr det ända som fattas är tatueringar och piercingar men jag är inte så petig. Han säger så himla fina saker till mig, har aldrig fått höra sånna saker av någon! Han är så larvig och rolig, precis som jag brukar(brukade va när jag mådde bra) vara ! han är perfekt i mina ögon. och dessa fysiska känslor jag får för honom måste ju vara tecken på kärlek?

jag vill ha bekräftelse på att jag faktiskt är kär...

Flytt

Publicerad 2012-09-30 16:03:53 i Allmänt,

Har äntligen flyttat till eget, så jag har mindre tillgång till internet nu. Som tur har jag internet på mobilen så jag ska försöka blogga från den.
 
Jag laddar upp bilder på mitt älskade hem senare. Jag känner mig så stolt!

Störande

Publicerad 2012-09-28 01:52:26 i Allmänt,

Det är så störande att jag blir så jävla lätt kär. Kan vara kär i en kille i en vecka och sen helt plötsligt bli kär i en annan, om jag påminns om den första killen blir jag kär i honom igen osv. Antagligen beror detta på, vad det nu är för nått med mig(borderline förmodligen). Det är så jobbigt att bli kär så lätt, eftersom de oftast inte visar något sådant intresse. MEN, är jag väl ihop med någon så är jag trogen och kär, så det är ju bra iaf. När jag är singel så är jag ju kär i alla som bara säger hej till mig ;) haha. 
Jag är även osäker på min sexuella läggning. Jag anser mig själv som bisexuell, men har aldrig varit kär i en tjej eller varit...intim med nån tjej. Ena stunden är jag jätte taggad på att hitta ett kvinnligt ragg som jag kan ligga med, andra stunden känner jag mig inte alls sugen. Och jag kan bli attraherad av en tjej och fantisera om hur härligt det skulle vara att ha ett förhållande med henne, men ändå känner jag vad jobbigt det skulle vara, jag vet ju hur tjejer. Ne på den fronten ändrar jag mig hela tiden, det är ju dumt om jag någon gång dejtar en tjej..
 
Nu är det så att jag börjar känna mig lite små kär i en kille, som jag vet att jag egentligen inte är kär i utan det är bara jag som är konstig.
Jag låg med honom för 2 veckor sedan, jag var full och han var nykter,han är en "nörd" och jag var inte ett dugg attraherad av honom och låg med honom bara för att jag tyckte synd om honom (han var oskuld och mådde väldigt dåligt över detta). Dagen efter kändes det bara konstigt och nästan lite fel och jag var orolig för att han skulle bli kär i mig (hört att man kan bli "kär" första gången pga att det är en sådan känslofylld akt.. lr ah). Vi har en gemensam kompis som innan hade berättat massa saker om honom, inte direkt snälla saker heller, orkar inte skriva allt xD
Nu tycker jag att allt jag har hört om honom är charmigt, och lite likt mig. Jag vill vara med honom, bygga upp hans självförtroende. Jag har alltid velat ha en nördig kille, jag har ju en nörd inom mig(Älskar tv-spel och pokémon  och andra nördiga grejjer).
Jag tänker tillbaks på den där natten, när han tog av sig glasögonen och såg in i mina ögon och jag såg in i hans, de var så söta! detta spelas om och om i mitt huvud, men jag tänker inte på hur pinsamt och bökigt själva sexet var...
Så typiskt mig, jag vet dock varför jag känner såhär för honom. Han var den första jag har legat med efter mitt ex... När jag vill komma över ett ex så brukar jag lägga fokus på andra killar istället, och ha några engångsligg. Och nu bygger jag väl upp låtsas känslor för denna kille bara för att jag ska komma över mitt ex.
 
Jag känner att jag vill ha denna kille, och jag kan säkert få honom om jag försöker. Men jag vågar inte, jag skäms över att jag har känslor för honom och jag vet att han är väldigt speciell (typ som jag xD) och det kommer bara bli jobbigt för mig att handskas med en sådann person. Sen är det ju så att våran gemensamma vän är killen som jag har skrivit om i tidigare inlägg... Och självklart är jag RIKTIGT kär i honom, så jag vill ju inte förstöra mina chanser...

För er<3

Publicerad 2012-09-27 20:54:16 i Allmänt,

Vad glad jag blir! Jag ser att det är en del som har besökt min blogg och några fina personer har även kommenterat. Jag vill orka fortsätta att skriva regelbundet i denna blogg, jag känner mig så lättad efter jag har gjort ett inlägg, lite som terapi detta bloggandet. Jag har ju även märkt att det inte finns så många bloggar som min och jag har alltid velat hitta en sånhär blogg som man kan läsa och känna igen sig i, men har aldrig hittat någon. Jag antar att det finns folk som faktiskt vill läsa min blogg, så nu känner jag att jag vill skriva för eran skull också! Vi kanske kan hjälpa varandra i livet, ge varandra råd och erfarenheter, eller om ni kanske är som jag och inte vågar kommentera. Det gör inget ;)
 
Iaf, jag kom hit för att skriva lite om min dag. I "morse" (typ kl 13.30) så ringde min farmor och ville ha hjälp att handla spån eftersom att det är så tungt att bära. Sedan när vi var klara så insåg hon att hon behövde cigg och kattmat från Maxi, men hon hade ingen lust att gå in på Maxi så jag fick gå in och handla utan henne. Det var jag som erbjöd mig att göra det för jag kände att jag har en bra dag idag och jag behöver faktiskt öva på att gå runt själv i affärer. Jag gick självsäkert in i affären och insåg att kattmaten är ända längst in, så jag gick ganska fort, inte för att jag har så bråttom, men om jag går sakta så måste jag tänka på vart jag ska titta, hur jag ska ha armarna, hur jag går och rätta till kläderna. Så om jag går fort så tänker jag bara "gå, gå, gå, gå, sväng,gå, gå, kattmat, kattmat, kattmat" ah ni fattar. Sedan vid kassan så kände jag mig iaktagen, då var det en liten flicka som stod bredvid mig och stirrade, jag antog att hon tyckte att jag såg spännande ut (Lila hår och hatt), så jag blev inte rädd, jag bara tänkte på att hon måste tycka att mitt hår är jätte coolt. Jag t.o.m log mot henne, men då insåg hon att jag såg att visste att hon glodde, så hon blev rädd och gömde sig bakom sin mamma. Jag kände och känner mig stolt, att jag var såpass mogen och säker att jag log mot ett stirrande barn. När ett barn glor på mig så blir jag väldigt osäker och rädd, rädd för att de ska säga nått elakt. Vanligtvis när detta händer så brukar jag antingen titta ner i marken eller glo surt tillbaks, eller om jag är med någon så brukar jag säga till den personen "Jag hatar när äckliga barn ska glo", högt så att barnet hör och kanske fattar min pik.
När jag satt mig i farmors bil så kände jag mig svettig och utmattad i huvudet, tydligen hade det inte gått så bra som jag trodde, men bättre än vanligt iaf.
 
Jag mötte min kompis vid tre, vi delade på en pizza som vi kastade i oss på 10 min eftersom vi skulle pierca oss halv fyra. Jag piercade septum och det gjorde inte alls ont :S jag trodde det skulle svida till som fan. Som vanligt var jag inte alls nervös, men hade det varit hos doktorn så skulle jag inte kunnat äta pizzan för att jag skulle vara så orolig.
 
När jag kom hem så satt jag mig och målade klart en målning jag började på igår natt. Det ska föreställa en guide/skyddsängel, jag ska berätta mer om det någon annan gång.
 
 
 
 

ångest

Publicerad 2012-09-26 17:57:31 i Allmänt,

Usch, känner att jag börjar få såndär jobbig ångest så att jag får lust att skära mig... Men kom på nyss att jag glömde att ta medicinen idag. Känns så jävla äckligt, som när man har gråt i halsen, och mår illa..
Så har min lillebror en kompis här hemma, så jag blir närvös. Jag tänkte måla, men jag vågar inte gå ner och hämta grejer, och tydligen är mamma på dåligt humör och bryr sig inte att "ta hand om mig", hon måste fixa med massa annat, typ barnen och sånt.. Ja, jag tar åt mig, blir sur och besviken att hon inte kan hjälpa mig att ta fram grejer så att jag kan måla( så att jag kan tänka på nått annat och inte skära mig), specielt när hon vet att jag har glömt att ta medicin idag...
Ska skära mig som fan inatt bara för det, hon verkar ju inte bry sig, och jag har "slutat" att skära mig för att hon är så jävla känslig för det.
Och så mår jag så jävla dåligt över att det bara finns en enda person som får mig lycklig, när jag är med honom, så glömmer jag typ bort att må dåligt, svårt att förklara. Jag har försökt att vara med min andra kompis, hon och jag är bra vänner och har kul och så, men jag mår fortfarande dåligt inombords. När jag är med min familj så är det samma sak, jag kan liksom må mindre dåligt, men är aldrig riktigt lycklig. Det är bara denna kille som får mig riktigt lycklig, han behöver inte direkt göra nått specielt, bara att få vara med honom gör mig lycklig... Men jag kommer inte träffa honom på jätte länge, för han har börjat läsa i en annan stad, som ligger typ 1 och en halv timme ifrån stan. Han slutar typ 17.30 så han är ju hemma ca 19, så då är han trött eller gymmar. Han har tid när det är helg, men det är ju så att han har flickvän, så han är ju med henne då...Och det kan jag inte klandra han för, det är klart att han ska vara med henne. Men ibland är jag så hemsk och egoistisk så att jag hoppas på att det kommer ta slut mellan dom nu när de träffas så sällan, så att han ska ha tid med mig... riktigt hemsk. Men jag håller avstånd från honom nu pga att jag är så hemsk, jag har gjort det periodvis, hållt mig undan eftersom han har flickvän, och jag vill inte vara nått problem... Jag vill ju att det ska ta slut mellan dom, men ändå inte, jag vet att han älskar henne och han skulle bli jätte ledsen om hon gjorde slut, och jag vill att han ska må bra. Så jag får hålla mig undan.
Det är så jobbigt, att må så dåligt att man vill ta sitt liv, och man vet att det finns någon som gör en lycklig, men man får inte träffa den. Tänk dig att du är döende, men de har uppfunnit en medicin som gör dig frisk, men du får den inte, för det finns någon annan som tycker om att äta den medicinen för skoj skull, så du får bara vänta och hoppas på att personen tröttnar på medicinen så att du kan få den innan du dör.
Det är typ samma sak... men jag får bara vänta..
Så är det med allt, jag får bara vänta,vänta,vänta och vänta, jag tror inte att jag mår så bra av att vänta..

fortsättning

Publicerad 2012-09-25 23:53:08 i Allmänt,

Gå till doktorn
Det värsta med att träffa en doktor är när man ska sitta i väntrummet, folk som sitter och stirrar och funderar på varför man är där. När jag precis har kommit in blir jag så osäker på vad jag ska göra, ska jag bara gå fram till reception? eller ska man ha nummer lapp? om det inte är några folk där, måste jag ta nummerlapp då? har jag bara inbillat mig att man ska gå fram till reception? vad ska man säga? ska jag visa leg? osv. Så många saker jag oroar mig för, även fast jag har varit där förut. Det känns som att jag är rädd för att jag bara har fått för mig hur saker ska gå till och därför blir jag så osäker och rädd.
Jag vågar knappt andas när jag är i väntrummet, om det sitter någon där som är snuvig eller hostar så slutar jag att andas helt och försöker se framför mig hur bakterierna svävar runt och avgöra när jag kan börja andas igen.
 
Ibland är jag rädd för att jag bara hittar på att jag t.ex är förkyld, att jag bara har inbillat mig att jag har feber och ont i halsen. Eller det var en dålig förklaring.. Jag är rädd för att jag säger fel saker, när jag ska berätta för doktorn vad som är fel alltså, t.ex om jag har halkat, slagit i huvudet och svimmat, och ska återberätta detta för doktorn, så kan jag bli orolig över att jag inte alls slog i huvudet, att det bara var nått jag har fått för mig. Detta är så konstigt, det är ju jag själv som vet bäst vad som har hänt mig.
Jag var orolig för samma sak innan jag började träffa kuratorn, "tänk om jag bara inbillar mig att det är nått fel i mitt huvud?"... bara att man har den tanken bevisar ju att det är nått som inte stämmer :P
 
Sen har jag lite doktorskräck eller vad man ska kalla det, så jag brukar grubbla över vad jag kommer få för doktor, är det den jag har träffat förut? är det en man? tänk om det är ett pervo? tänk om dom måste ge mig en spruta? eller skära upp mig? eller bla bla bla... Jag målar upp allt så stort och förväntar mig precis allt, jag funderar på varenda detalj, till och med om doktorn har näshår och sånna ovärda små saker... och jag vill inte verka racistisk, men jag är jätte orolig för att jag ska få en utlänning som inte är bra på svenska, för jag hatar när jag inte förstår vad någon säger, jag mår så dåligt när jag måste säga "va?", jag vill inte verka korkad och jag vill inte att personen ska ta illa upp för att jag inte förstår vad det säger. Sen är det så jävla jobbigt när inte förstår vad som sägs, man vill ju såklart veta om man är sjuk eller inte osv. Så det är inget racistiskt, jag tycker det är jättebra att de får jobba som läkare i sverige och inte behöva jobba som vaktmästare när de har en läkarutbildning.
 
Det är så fjantigt att jag är rädd för sprutor och sånt när jag har både piercat mig och tatuerat mig flera gånger, till och med sjuksköterskorna brukar fnissa när jag berättar för dom att jag är rädd för sprutor. Men skillnaden är väl att det känns så allvarligt när man ska ta en spruta eller blodprov.
 
Jag är väldigt orolig för att få en manlig doktor. Jag känner mig väldigt obekväm med alla män som "har högre rang än mig" lr vad man ska säga, liksom sånna som man ska förlita sig på, typ doktor, psykolog, tandläkare, polis, chef, lärare(men det finns många manliga lärare som jag trivs med), osv. Jag är så misstänksam över att de är pedofiler/våldtäcktsmän. Men jag har en teori över varför det är så. Jag vet inte exakt vad som hände efter som jag var så liten, så i minnet kan det vara större än vad det verkligen var, och mamma har inte berättat så ingående om detta.
Men när jag var liten, typ 5 år eller nått, så var mamma iväg till doktorn med mig. Mamma berättade vad som var fel och under tiden så sa doktorn åt mig att ta av mig byxorna och trosorna och ställa mig på alla fyra på  britsen/sängen eller vad fan det är för nått de har, hux flux så var hans fingrar i min bak, det gjorde ont och jag bad honom att sluta och han sa bara åt mig att det snart var klart. Mamma var helt chockad och fråga vad det var han gjorde. Jag minns inte vad han svarade, det var typ "jag kollar efter blahablha". efter det gjorde han ingenting, han kollade inte tempen, han kollade inte i öronen, han lyssnade inte på mitt hjärta, han tryckte inte på magen, han gjorde ingenting såntdär som doktorer bruka göra. Jag vet inte vad han kom fram till som skulle verka låta logiskt.
Jag vet inte om han faktiskt gjorde sitt jobb och att det bara var jag som upplevde att det var jobbigt. Men nån månad efter detta hade hänt så hade han tydligen fått sparken pga att han förgrep sig på barn, så det var antagligen det han gjorde på mig. Jag minns inte och vet inte om det hände mer än det jag skrev.
Det var anledningen till att jag inte gillar doktorer, jag är så rädd att de ska lura mig att de ska kolla nått, men att de egentligen gör något snuskigt.
 
När jag var liten var jag så bekymrad över att det fanns pedofiler överallt. Jag kunde se på en man om han var pedofil, iaf inbillade jag mig det, men när jag gick i lågstadiet så fanns det en lärare på mitt fritids som jag alltid höll mig borta ifrån pga att jag tyckte han såg ut som en pedofil, en man med glasögon, kort hår och vanliga kläder, men det var något med han ögon som jag inte litade på. Efter typ 2 år visade det sig att han faktiskt var pedofil, han hade tagit kort på killarna när de duschade efter gympan, och han hade tafsat på killar, så det var några som anmälde honom. En dag gjorde polisen rassia i hans lägenhet och hittade flera hårddiskar med barnporr.. små asiatiska pojkar..
Detta byggde ju bara upp min teori och rädsla. Även nu är jag rädd för "pedofiler" fast jag är vuxen, så nu är det andra idioter jag ska akta mig för.
Men iaf. Ser jag en man som jag tycker har "det där" utseéndet så har jag dömt honom för evigt. Det spelar ingen roll hur snäll och trevlig han är, så kommer jag aldrig vara avslappnad i hans närhet. Jag är trevlig och ger dessa män en chans, jag visar inte alls vad jag tänker om dom, jag är bara beredd på att de någon gång kan försöka sig på något. Det mesta han säger och gör kommer jag tolka som något perverst.
 
Jag kommer inte på fler sånnahär situationer som jag kan skriva om, som inte liknar någon av dessa jag redan har skrivit om. kanske några, men känslan är det samma som de andra.
Jag oroar mig för att jag inbillar mig saker, typ att jag har fått för mig att tandläkaren ligger just i denna byggnad, att jag har tid idag hos denna frisör, eller att jag känner denna person.
Jag får konstiga panikångest-attacker när det blir för mycket folk och liv.
Jag är rädd för att någon ska ta illa upp av de saker jag gör. (ja jag är konflikträdd)
Jag förväntar mig det värsta och funderar på allt som kan gå fel (eller bra).
När jag går,är i affären eller nått sånt, är jag orolig för att någon ska komma fram till mig och säga nått, fråga nått, ta i mig eller skälla ut mig för att jag gör något fel. Så kände jag ofta i Stockholm, tanken av att någon skulle skälla ut mig kom efter att en man på motorcykel skrek fula ord åt mig pga att jag hade tryckt på knappen (vid övergångsstället, som jag skulle gå över), många säger att jag inte gjorde nått fel, men det är därför jag är extra rädd, folk kan skälla ut mig fast jag inte gör något fel..
 
Nej nu orkar jag inte skriva mer, jag sitter så dumt med datorn så jag får jävligt ont i kroppen.
Kanske ska försöka skriva om min förjävliga nacke i nästa inlägg... Haha spännande.

socialfobi? Agorafobi?

Publicerad 2012-09-25 00:19:19 i Allmänt,

Det var en fråga om torgskräck på vem vet mest, så jag fick lust att göra ett litet inlägg relaterat till det.
 
Jag har nog socialfobi eller agorafobi eller nått. Men det är konstigt om jag har det, för jag är inte blyg, jag är väldigt utåtriktad och har lätt för att lära känna nya personer osv. I skolan var jag elevrådsordförande och ordförande i studentkommitén, jag var den som både eleverna och lärarna kunde be om råd och fråga saker (även fast jag är en väldigt rörig människa som brukar ha noll koll xD). Men när det gäller andra saker, så mår jag riktigt dåligt, jag ska försöka göra en lista på allt sådant.
 
Åka buss
Jag mår dåligt redan på morgonen när jag vet att jag ska åka buss, blir orolig i magen och orolig över att jag ska bli orolig i magen xD haha. Jag är rädd för att det ska stå någon vid hållplatsen som väntar på samma buss som mig. Står det någon där så vet jag inte vart jag ska titta eller vad jag ska göra, om jag ska sitta eller stå, om jag ska stå still eller trampa med fötterna. Att röka brukar vara ett bra sätt att underlätta väntan, men när jag röker är jag orolig för att personerna i närheten ska vara allergiska eller tycka att det är äckligt och bli arga på mig. Om bussen inte är i tid brukar jag bli orolig för att den redan har åkt förbi, jag börjar även fundera på om det ens är rätt buss jag väntar på, och vad jag ska göra om jag hoppar på fel buss, jag kommer ju bli sen och måste ringa till den jag ska till, försöka hitta en ny buss som tar mig till rätt ställe osv.. många tankar far i mitt huvud medans jag väntar.
Väl på bussen vill jag helst sitta ganska långt fram, då har jag nära till dörren och inte så många människor framför mig och jag slipper gå igenom hela bussen. Men längst fram brukar det vara specialplatser för de äldre, så jag känner mig dum när jag sitter där. Jag är rädd för att nån ska sätta sig bredvid mig, nån som luktar äckligt, nån som är förkyld, en alkis, en snuskgubbe, en snygg kille eller en unge. Det som går bäst är en kvinna eller en dam, de brukar lukta gott ^^ om det sitter någon bredvid mig så försöker jag andas så lite som möjligt så att det inte låter som att jag flåsar och för att jag kanske har äcklig andedräkt, jag vill ju inte att personen bredvid ska tycka att jag är äcklig och må dåligt över att den satt sig bredvid mig. jag brukar även spänna den sidan av kroppen som personen sitter vid, om nån sitter på min höger sida så spänns min högra axel och mitt högra ben, jag har armen så långt åt vänster som möjligt. Detta blir väldigt jobbigt, jag får jätte ont efteråt, typ som träningsvärk. Jag har försökt att slappna av, men det går verkligen inte, jag har försökt att tänka "Jag får ta så mycket plats jag behöver, jag bryr mig inte om jag råkar nudda dig, tycker du att det är jobbigt så får du flytta dig åt sidan, jag har suttit så många gånger bredvid folk som tar mycket plats, nu är det min tur". Det funkar inte, jag slappnar av en sekund, men sen när jag slutar tänka på det börjar jag spänna mig mer och mer igen..
När jag ska trycka på stoppknappen blir jag orolig för om jag trycker för tidigt så att alla tror att jag är en stressad knäppgök, eller att det visar sig att jag inte alls ska av på nästa hållplats. Sen vet jag inte när det är dags att resa sig upp, när man ser hållplatsen eller när bussen bromsar in eller när den har stannat?
 
Tåg
Typ som när jag åker buss fast mycket värre, här kan man inte be dem att stanna om man missar sin station eller om man har gått på fel. Och man måste krångla och oroa sig för biljetten. I tåg kan jag få riktigt jobbiga panikångest-attacker, det känns så instängt, det är folk överallt och ljud överallt, helt rörigt. Det brukar oftast springa runt läskiga barn (jag har antagligen pediefobi, lr vad det heter), eller så brukar barn sitta och skrika och ha sig. Jag brukar resa mig väldigt tidigt och ställa mig vid dörrarna, jag vill lämna skiten så fort som möjligt.
Det är konstigt att tåg är mycket jobbigare, när det är tåg som jag har åkt mest av.
 
Platser med mycket folk (torg, konserter gallerior osv)
Jag vet inte riktigt vad som händer i mina tankar när detta händer, det blir bara för mycket och jag blir yr och allt blir suddigt och det blir svårt att andas, allt ljud tonas ut, det låter typ som att jag är inne i en burk.
Vissa gånger är kraftigare än andra, men det har nog aldrig hänt att det har gått problemfritt.
Eftersom jag kommer ifrån och bor i en liten stad så händer detta väldigt sällan här. När jag var liten var det alltid jobbigt efter man har varit och shoppat ett tag i den större staden bredvid. Jag kände mig jätte trött och grinig efter man har varit där, jag insåg det inte då men nu inser jag att det är nått som inte står rätt till. Jag kan dock förstå varför det är såhär, i den här lilla staden upplever man aldrig stora folkmassor.
Att bo i stockholm var riktigt jobbigt för mig, men det har fått mig att utvecklas. Jag vågade till och med åka pendeln och tunnelbanan själv, och gå runt i stan själv, det var jobbigt och läskigt med jag gjorde det frivilligt och klarade det. Jag tror jag kände mig lite tuffare själv också, för då insåg jag att jag kunde hitta själv och att jag hade lärt mig "stockholms dolda regler". Men i stockholm var jag med om riktigt läskiga panikångest-attacker och andra saker som jag inte riktigt vet vad det var. Jag kunde gå helt normalt och allt kändes okej men helt plötsligt "få svindel" eller vad det kallas och känna mig alldeles hög. Men mitt lilla korta liv i stockholm var iaf nyttigt för mig, jag fick känna ordentligt hur det är i storstaden. Innan hade jag träffade mitt ex hade jag bara varit i stockholm 4 gr. Förr när jag var i stockholm vågade jag inte gå en meter ifrån den personen jag var där med, jag hatade att åka tunnelbana och jag tittade bara ner i marken, jag vågade inte titta upp ifall någon tog illa upp om jag tittade på dem.
 
Att ringa ett viktigt samtal
Det har jag ju redan tagit upp i tidigare inlägg.
 
Nej usch nu blev det mycket och jag orkar inte mer, jag får gör en "del 2" i morgon ^^

Telefon jävel

Publicerad 2012-09-24 13:09:20 i Allmänt,

Usch var tvungen att ringa till psyk i den staden jag bodde i för ett tag sedan, för de skulle skicka en remiss till psyk i stan. Då är det en dryg kärring som svarar och pratar nedsättande mot mig "Skulle VI skicka en remiss til DIG?" ööh nej till psyk här i stan kärringjävel, haha fast det vågade inte jag säga xD och sen sa hon surt till mig att jag skulle ha ringt mottagningen för unga, öööh det var ju det jag gjorde, men så var det såndär jävla grej då man skulle trycka på 1,2,3 eller 4. 1 var om man var mellan 16-19 och 2 var mellan 19-23... Hatar sånt, brukar oftast lägga på när det blir sånt.. iaf så tryckte jag på 2 eftersom jag är 19... men tydligen skulle jag ha tryckt på 1?? 
 
Aja skitsamma, remissen var skickad i Torsdags, antar att det tar ett tag för den att komma fram :S(skickar dom med brevduva eller what?) Jag trodde man maila eller faxade över sådant -.-
 
Jag tänkte dra till arbetsförmedlingen idag och bråka, men nu när jag har varit duktigt att ringa så tänker jag dra dit i morgon istället ^^
 
Jag kan inte göra flera "stora" grejer om dagen för då blir jag helt utmattad och deppig efteråt...

Duschkrångel

Publicerad 2012-09-24 00:20:57 i Allmänt,

För en stund sedan bestämde jag mig för att det var dags att lägga sig, så jag gick till sängen och insåg att den var nybäddad med rena sängkläder. Fan. Då var jag tvungen att duscha, för det känns jätte äckligt att lägga sig i en ren säng om man inte har duschat. Så jag hoppade in i duschen, vilket var skit jobbigt eftersom det är natt och allt är så mycket läskigare då. Inne i duschen fick jag slita med att torka bort imma så att jag kunde se ut, och som vanligt gjorde min hjärna om ljudet från duschen till läskiga röster. 
Men nu är jag iaf nyduschad och ligger i en ren säng, dock med lampan tänd eftersom jag har skrämt upp mig själv.
 
Jag längtar tills folk börjar läsa denna blogg så att jag kan få veta vad andra tycker, är jag ensam? har folk liknande problem? nån som har en lösning eller tips? osv...

Smuts

Publicerad 2012-09-23 17:52:36 i Allmänt,

I dag är det en dålig dag, jag har bara lust att vara uppe i mitt rum och göra ingenting. Det är konstigt eftersom jag brukar må dåligt pga av att jag har ingenting att göra förutom att va på mitt rum..
Jag känner mig smutsig och äcklig, så jag har ingen lust att socialisera mig med min familj som är i våningen under mig. Det är min familj, de har sett mig ofixad förut, så jag borde inte bry mig... men eftersom jag bara är hemma hela tiden så skäms jag. Jag känner mig som en såndär slobb som brukar va på tv serier ( som är smutsig och äcklig och bor hos sin mamma och gör ingenting). Men jag ser ingen mening med att duscha och klä på mig, när jag ändå bara är hemma.. Och det är jobbigt att duscha, när jag står i duschen och blundar så får jag panik för att jag tror att det ska stå "nått" och glo på mig när jag öppnar ögonen igen. Det låter så mycket när man duschar också, när vattnet plaskar mot golvet. När jag hör mycket oväsen som t.ex hårfön, damsugare, duschen osv, så hör jag faktiskt röster, antagligen är det min hjärna som "gör om" oväsendet till röster. Oftast brukar jag höra min mamma som skriker mitt namn, men nu för tiden kan jag höra min lillebror gråta eller skratta och ibland kan jag höra min farmor som ropar "hallå". Men när jag mår riktigt dåligt och ska t.ex duscha, så kan jag höra läskiga ljud, typ väsningar/fräsningar och oförstående viskningar, typ ljud som man kan tänka sig att "monster" låter... Jag vet att detta är verkligen inte normalt och att när man hör röster så är man "galen", jag är helt medveten om att det är nått som är fel och att jag behöver hjälp, men det verkar som att ingen tar mig seriöst eller att de vägrar att inse det. Min familj vill väl antagligen inte att det ska vara så, därför ignorerar de det. Mina vänner vill nog inte hålla med mig för att de är rädda för att det ska såra mig. Men att psyk och min gamla kurator och sånt inte fattar att det är så illa som det är, det tycker jag är konstigt .
Nu precis kom min farmor in i mitt rum och berätta att hon vägde 43 kg, varför gör hon så!? hon vet ju redan att jag mår dåligt över att hennes hälsa inte är bra, och att jag mår allmänt dåligt... Jag mår ju fan inte bättre av att hon berättar sånt, hon kan ju fan ta och hålla käft istället. Liksom va vill hon med det? jag har redan försökt så mycket jag kan för att hon ska få hjälp med vad hon än behöver hjälp med, och jag försöker få henne att äta så mycket det går... Usch nu blir jag irriterad över detta, liksom min farmor har en muskel sjukdom, och säkerligen nått mer som hon inte har berättat, hon är liten och har ont i hela kroppen och bor på en jättestor gård med massa djur och har varken el eller vatten. Hon har 2 söner i 40 års åldern med fru och barn, hon har även en massa syskon och sånt.. Men vem är det som hjälper till? jo jag, så har det varit hela mitt liv, det har bara varit jag som har stöttat henne. Min farbror hjälper till ner hon ber honom, men det är inte ofta han är i stan. Min pappa, han vill man inte be om hjälp, han bara gnäller och har sig. Ska man ha hjälp av min pappa så får man tjata på honom. Han kommer inte ens ut frivilligt och hälsar på... Varför ska jag vara den enda som bryr sig? Jag har varken bil eller körkort så jag kan inte hjälpa henne med skjuts eller handla saker åt henne, pengar har jag inte heller. Men jag försöker ändå, jag hjälper till med djuren, ser till att hon äter ordentligt, hjälper henne med att tänka positivt och är bara där för henne. Men det är inte så lätt med allt det där, nu när jag mår som jag gör... Och jag har ju bott 23 mil ifrån henne så då kunde jag inte hjälpa till heller.. Och när jag flyttade så lovade pappa att han skulle hjälpa henne medans jag var borta. Men nu har jag fått reda på att han besökte henne de 2  första veckorna, sen slutade han. Om det händer farmor nått, så kommer jag aldrig förlåta honom, för jag vet att han skulle kunna hjälpa henne med massor av saker som underlättar livet för henne. Jag orkar inte ens med att hälsa på honom, jag mår bara dåligt då.
 
Nej nu måste jag sluta skriva innan det blir en hel bok av detta xD

Sum 41 - pieces

Publicerad 2012-09-22 15:57:00 i Allmänt,

Denna låten har jag gillat sedan jag var typ 13/14, men nu känner jag att jag kan relatera till den.
Jag försökte ändra mig så att mitt ex skulle tycka att jag var perfekt, köpte kläder som han gillade, ändrade hårfärg, klippte mig, skaffade hårförlängning, ändrade mitt sätt att prata på(han är stockholmare och jag är från värmland), ändrade musiksmak, slutade att skämta så mycket(han störde sig bara på mig när jag försökte vara rolig), jag försökte med allt jag kunde. Men det verkade aldrig duga, jag har fått sammanlagt 3 komplimanger av han på 1 år. Under tiden jag bodde hos honom mådde jag verkligen jätte dåligt eftersom jag hela tiden var tvungen att försöka vara någon annan, så jag började skära mig väldigt ofta och jag var jätte känslig och blev ledsen för allt tillslut. 
Jag förstår inte varför han blev ihop med mig från början eftersom ingenting med mig dög åt honom. Men jag antar att han ville bara känna kärlek från någon. Jag tror att han har aspberger och att det var därför han hade svårt att visa mig att han älskade mig, och det är ju så att jag antagligen har borderline (folk med borderline är ganska känsliga och är rädda för att bli övergivna), så detta förhållande var dömt att misslyckas.
Även fast han kastade ut mig så är jag faktist inte arg på honom (jag brukar hata mina ex ett tag), jag tror han gjorde det för att han blev rädd, och jag förstår det, han fick konstant anstränga sig för att inte såra mig och när han råkade såra mig så fick han hitta mig blodig och monoton.
Jag hoppas att han hittar en självständig och psykist stark kvinna, för jag vet att han behöver mycket kärlek och han är en snäll kille, han menar inget ont.
Och jag hoppas att jag hittar en kille som vill ta hand om mig och ge mig mycket kärlek.
 
 
 
 
 
I tried to be perfect
But nothing was worth it
I don’t believe it makes me real
I thought it’d be easy
But no one believes me
I meant all the things I said

If you believe it’s in my soul
I’d say all the words that I know
Just to see if it would show
That I’m trying to let you know
That I’m better off on my own

This place is so empty
My thoughts are so tempting
I don’t know how it got so bad
Sometimes it’s so crazy
That nothing can save me
But it’s the only thing that I have

If you believe it’s in my soul
I’d say all the words that I know
Just to see if it would show
That I’m trying to let you know
That I’m better off on my own

On my own

I tried to be perfect
It just wasn’t worth it
Nothing could ever be so wrong
It’s hard to believe me
It never gets easy
I guess I knew that all along

If you believe it’s in my soul
I’d say all the words that I know
Just to see if it would show
That I’m trying to let you know
That I’m better off on my own

Väntan

Publicerad 2012-09-22 14:02:14 i Allmänt,

Igår var jag jätte duktig och ringde till både radiotjänst och psyk.
Jag har egentligen jätte svårt för att ringa när det gäller sådanna saker, jag kan ju självklart ringa till vänner och familj, men när det gäller att ringa till doktor, tandläkare, försäkringskassan och dylikt så blir jag jätte nervös, svettas och får ont i magen. Så jag brukar skjuta upp på sådanna samtal, väldigt ofta slutar det med att mamma får ringa åt mig, ibland funkar det ju inte eftersom jag är 19 år och "vuxen". När jag tillslut ringer själv så trycker jag telefonen jätte hårt mot örat för att jag är rädd för att jag inte ska höra vad de säger och bli tvungen att säga "va?". Sedan när samtalet äntligen är slut så brukar jag känna att jag är alldeles svettig och yr, så oftast brukar jag gå och lägga mig för att sova för att jag blir så utmattad av att detta.
 
Men igår så gick det hur bra som helst!
Jag hade skickat ett mail till radiotjänst angående avanmälan(jag var tvungen att flytta ifrån min sambo, så jag bor hos mamma för tillfället), men fick som svar att jag inte alls hade flyttat och att jag enligt lag var tvungen att betala tv-avgift. Så tydligen fattade de inte att det tar en stund för adressändringen att bli registrerad. Jag har haft krångel med radiotjänst förut, de menade på att det var jag som var skyldig att betala tv-avgiften när jag hade flyttat till min pojkvän som tjänar 25 000 kr i månaden och jag hade precis tagit studenten så jag hade ju inga pengar alls och det var ju hans lägenhet och hans Tv.... men nej det var jag som var tvungen att betala. anyways, jag har byggt upp ett litet hat mot dem och förlorat respekten för dom, och tydligen fungerade det mot min "telefonskräck".
På grund av min flytt har jag inte haft så bra kontakt med psyk som jag borde. För ca en vecka sedan var jag på mottagningen för unga(som ligger i staden som jag inte bor i längre), för jag ville inte avboka tiden på grund av att jag har väntat så länge på att få prata med dom där. Iaf så åkte jag och min mamma dit för vi skulle ändå hämta mina grejer hos mitt ex. Det ända dom kunde göra där var att låta mig kryssa i några papper och skicka remiss till psyk i min nuvarande stad. 
Ända sen jag tog studenten har jag bara mått sämre och sämre, jag kan liksom inte göra någonting förutom att vänta... Så igår kände jag mig förbannad över att psyk inte har tagit kontakt med mig, jag kände mig trött på denna äckliga väntan och bestämde mig för att ringa dem. Det gick jätte bra, först menade hon på att jag skulle ta kontakt med vårdcentralen men jag vågade säga emot(jag brukar ha svårt att säga emot folk jag inte känner) och sa att jag redan har haft kontakt med psyk och att dom skulle skicka en remiss. Vi kom iaf fram till att de inte hade fått remissen än och att jag skulle ringa och tjata på dom att skicka den ^^
 
Så min slutsats är: när jag blir arg/förbannad så känner jag mig säkrare och tuffare och då går det lättare att ringa. Eller så kan det vara att jag får mindre respekt för dem som gör mig arg och när jag inte har respekt för dem jag pratar med, blir jag säkrare i mig själv.
Det sistnämnda verkar mer logiskt, så det är säkert så. Jag brukar vara lite rädd för dem jag har respekt för.
 
Det var skönt att få skriva av mig lite <3

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela