themistyroad.blogg.se

Ni vet killen jag skrev om i tidigare inlägg(som jag har varit kär i under 3år),
han adda mig på fb(jag hade tagit bort han så att jag kunde glömma honom) och frågade när han skulle få komma och se min nya lägenhet:O
Iaf så ska han komma i morgon, läskigt.

Jag känner som så att det är elakt av honom att vilja träffa mig när han vet att jag har känslor för honom, när han inte vill ha mig.
så jag gissar på att han kanske har tänkt på mig och funderat på att ge det en chans.


men jag kommer nog bli besviken som vanligt...


jag har aldrig blivit ihop med någon som jag är kär i. Jag har liksom blivit kär under tiden man har varit ihop.
Det har blivit så för att jag tar det jag får.. och dem som jag blir kär i vågar jag inte chansa på, för jag tycker att jag inte duger åt dem.
Ganska knepigt eftersom dom inte är värsta casanovorna. Jag faller för roliga, snälla killar, lite oskyldiga, typ sånna killar som brukar bli friendzonade. Och de brukar sätta mig i the friendzone.

Usch Nu har jag kommit in i en period då jag hör röster som inte finns. Jag vet att det låter hemskt, men det är ganska harmlöst det jag hör.
I förrgår när skulle min kompis låsa upp min dörr, men hon fumla länge med nyckeln i dörren. Då hörde jag min mamma där inne som sa "det är bara jag här inne", så då sa jag till min kompis att det kan vara upplåst för att mamma är nog där inne och hämtar väskan som hon glömde förut. När vi kom in så var hon ju inte där,såklart... Det var rätt så pinsamt, men som tur är så är min kompis litte speciell hon med.

Förr när jag var 13-15 så kunde jag höra min mamma ropa på mig när jag var hemma själv, oftast när jag gjorde dumheter (strula med pojkvännen osv). Men en gång så hörde min pojkvän det också :S så då trodde jag att det var huset som var mysko.

I går så hörde jag en manlig ung röst säga "Är det du som är -mitt smeknamn- eller?" helt random när jag slängde ett papper i sopkorgen.
Och nyss hörde jag såndär gammal clown-musik ifrån ventilen i badrummet. Det kan vara grannen, men vrf skulle han lyssna på sånt i 5sek och sen va helt tyst?

Ne jag börjar bli riktigt orolig, det blir bara mer och mer, oftare. Tänk om jag en dag hör en röst som säger åt mig att döda nån? och att jag blir helt galen och börjar döda folk?

Idag ska jag till stan och besöka optikern och gå till ungdomsmottagningen med min vän.
Det är bra att jag kommer ut och gör något. Men idag kommer det bli extra jobbigt för det är marknad i stan nu. Mycket folk, väldigt många barn. Och barnen köper massa grejer som de kan göra hyss med..

Men jag får hoppas att det blir som det var i Sthlm ibland, att det är så mycket folk så att de inte går att fokusera på dem, de blir en del av miljön.

Mamma sa åt mig att vara hundvakt idag.
Så jag är där nu, mår skit. jag blir stressad av hundar.
Det blir synd om mammas hund, jag mår dåligt av honom och han mår då dåligt av mig. Han blir nervös för att han känner att jag är instabil.
Han håller på och slafsar med munnen och slickar nervöst, jag vet att det är ett tecken på att han mår dåligt, men jag får panikångest när han gör så.
... fick det precis nu, låste in mig på mitt gamla rum. jag försöker nu lugna ner andningen och låta tårarna rinna.
Detta är inge bra, jag är ju här för att mamma vill att hunden ska ha sällskap (han har seperationsångest från mamma).

Jag känner mig fortfarande darrig från promenaden hit.
Även fast mamma bor jätte nära mig så var det jätte jobbigt att gå hit. Det är en skola mellan oss(klass 0-6). Barnen slutar kl 14.00, precis då jag började gå.
Det var väldigt längesen jag gick själv, så det gjorde saken värre.
Jag mötte några barn, en av dem skulle åt samma håll som mig. Så han gick bredvid mig och sen framför mig. Detta gjorde mig fruktansvärt nervös, jag visste inte vart jag skulle titta och hur jag skulle andas, jag visste inte ens hur jag skulle gå. Sen gick jag om pojken och var nästan framme. Men det kändes som en evighet innan jag kom fram, det stack i hela kroppen och jag började svettas som fan.
Så jag var helt slut (psykiskt) när jag kom hit.

ne nu måste jag försöka gå till hunden...

fan fan fan! Lampan på toan har gått!
nu mitt i natten! jag blir rädd och ångesten byggs på.
Jag vill alltid ha lampan tänd på toan, om man vaknar mitt i natten och är kissnödig så behöver man inte fumla med lampor(jag är väldigt mörkrädd).
Lampan från toan ger lite ljus till köket och vardagsrummet/sovrummet, perfekt nattlampa. När jag bodde hos mamma så var toan bredvid mitt rum, så då lös den alltid lagomt in till mitt rum. När jag hade ett rum hos pappa så hade jag lampan tänd på den toan också. Det är ett tvåfamiljs-hus och jag var ensam på hela övervåningen. Utanför mitt rum var ett vardagsrum sen bredvid det var toan. Toalampan fick lysa upp lite i vardagsrummet, så att det inte var mörkt när jag skulle gå igenom det.
Jag brukade även låta lampan vara tänd när jag bodde hos mitt ex.
Så toalampan ger mig en trygghet jag inte har tänkt på förens nu.

Så nu börjar jag tänka knäppa tankar.
Det är nått som vet att lampan får mig att känna trygghet, så det har tagit sönder lampan för att skrämma mig, eller att det kommer gömma sig i mörkret och attackera mig i rätt tillfälle.
Sen är det nått som låter i köket ibland, det smäller till som fan. så jag inbillar mig att detta är nått som vill skrämma mig.

Jag vet att detta är bara fjant och att jag inte har nått att vara rädd för, men jag är rädd iaf. Det är så frustrerande!

Hur ska jag göra för att lugna ner mig?

Det blev bara en som kunde komma..
Det här är ju precis vad man behöver när man mår skit.

så sjukt besviken men samtidigt tacksam över att min vän kom.

så jobbigt att tänka på detta. Förr hade jag jätte mycket kompisar. På skolan var jag den som alla kunde prata/skämta med. Jag fick ofta höra att det var tomt i skolan när jag var hemma och va sjuk.
Nu är jag ingenting, jag har ingenting, jag gör ingenting. Jag bara sitter och tycker synd om mig själv.

Och jag får inte dö, för då sårar jag min familj.
"men du har ju din familj"
Ja, vore det inte för dem så vore jag död för längesen. Jag beundrar dem som har kämpat utan någon familj.

I morgon skulle jag ha inflyttningsfest. Av alla jag bjöd så kommer två, lr det är ju inte lördag än så de hinner väl backa ur...
känner mig väldigt ensam, så jag sitter och tycker synd om mig själv.
Igår skulle min kompis komma hit, men hon hörde aldrig av sig.

Jag tänkte att jag kunde vara med pappa idag, det var längesen vi "umgicks", alltså han sitter och spelar data spel med headset på sig och jag sitter och pratar ut i luften.
Han svarade inte när jag ringde. Han svarar aldrig.

var där idag :) och de var jätte trevliga, men tjatade om att jag är ung så det blir svårt att ge mig en diagnos.
Jag ska få prata med någon så fort som möjligt, om högst en månad.
Vi pratade mycket om min oro/rädsla och att jag har kontrollbehov, det har jag aldrig tänkt på.

Det tog mycket av min energi, så nu ska jag sova :)

Idag skulle jag egentligen få besök av han som jag aldrig har träffat. Men det blev inte av. Om jag har tur så kommer jag träffa honom snart! han spelar i ett band som ska ha spelning om nån vecka, så jag ska försöka ta mig dit...
men jag känner på mig att vi aldrig kommer träffas.. Jag blir så ledsen för jag vill verkligen träffa honom! liksom jag saknar honom, fast vi inte har träffats. Vi har bara haft videosamtal på skype. Han säger så jävla gulliga saker. när vi snackar så ler jag hela tiden så att jag får ont i kinderna.

Men jag funderar på vad som är fel på honom, han verkar perfekt men han är singel. Sen är det ju så att alla killar som vill ha mig/ jag har varit ihop med har haft en eller flera diagnoser. min första hade ADHD, den andra (men det var inget seriöst) hade 9 diagnoser, den tredje var psykopat och den senaste hade antagligen aspberger...
Så jag har tror att det kan va nått med denna kille, men det gör ingenting alls!
Jag har inget emot speciella människor, dock får de inte ta för mycket av min energi för då mår jag dåligt.

kanske borde göra ett inlägg om alla mina ex nån gång. De har påverkat mig väldigt mycket.

Jag var duktig och ringde till psyk idag och de hade tydligen tänkt att ringa mig idag. Jag ska dit på en bedömning på torsdag. jag har ju redan varit på en bedömning fast i min förra stad... aja, den här gången kan jag ta med min mamma, så då blir det nog bättre.

Hoppas de kan fatta att det är allvar, liksom, vilken frisk person ringer och tjatar på psyk??

Dumma blogg app! det går inte att svara på kommentarer:( och jag vill så gärna göra det!

Nu är det riktigt mysigt i min lägenhet :)
Nu har jag bestämt mig för att sova här och bara åka till mamma för att äta eller hälsa på, jag bor ju faktiskt 7min ifrån mamma.

idag har jag fixat tv också, så nu kan man titta på film ^^