themistyroad.blogg.se

Nu har jag precis vaknat, jag har sovit i min garderob hela natten och hela dagen igår..Eller Klädkammare kan man ju säga också..Det känns tryggt där inne, allt är litet och ingen kan smyga sig på mig. Det är väldigt mörkt där inne också! Jag klarar inte av ljus när jag mår dåligt, vilket är lustigt eftersom jag är jätte mörkrädd, men när jag mår riktigt dåligt orkar jag inte bry mig om att va rädd, för då vill jag helst bara dö, så då gör det inget om det kommer en mördare/monster osv. Iaf så drog jag min jätte stora sackosäck in i garderoben, tog 2 täcken och byggde mig ett bo, låg där och grät och tyckte synd om mig själv, blev sedan arg och förbannad och tillslut försvann alla känslor och jag kunde äntligen slappna av.

 

Nu är det riktigt dåligt...

Jag har kännt ett tag att min medicin inte funkar längre så jag har mått dåligt av det. Och igår gjorde min pojkvän slut med mig..

Det är nått jag verkligen inte orkar med just nu.

Anledningen var att kände sig stressad.. Fast det är bara han som har stressat fram saker, jag har inte stressat honom alls.. Så nu fick jag må dåligt för något jag inte har gjort.

 

Igår skar jag mig, första gången efter 4 månader.

Jag orkade inte kämpa emot längre, jag har försökt att fixa allt och må bra men livet ska bara krångla med mig, så varför ska jag ens försöka?

Sen ville jag skära mig för att jag tycker inte att han förtjänar den styrkan som behövs för att inte skära sig.

Det var så himla skönt och lättande att få skära mig och jag ångrar mig inte, det ända som är jobbigt är om mamma ser, hon mår ganska dåligt redan. Men det är bara att jag tar på mig kläder som döljer det tills det har läkt, det blir ju så tunna ärr med rakblad så det är ju inget som syns.

 

Jag förstår inte varför jag inte får skära mig. Jag tror att det är nånting att man ångrar sig och får ångest efteråt.

Jag känner inte så, jag ångrar mig inte, jag mår inte dåligt, det känns tryggt att ha nått man kan göra när man mår riktigt dåligt, istället för att ligga och må piss och inte ha nått att göra åt saken.

 

 Anledningen till att jag slutade skära mig var att jag började skära mig hårdare och hårdare, på farliga ställen. Det slutade med att jag skar mig på halsen, då insåg jag att det är bäst att sluta.

Sen var det riktigt kämpigt att stå emot, men jag gjorde det bara för att jag hade hållt mig så länge, det kändes dumt att hamna på ruta 1 då.

 

när jag gick i skolan försökte jag att inte skära mig, för jag visste att "kotte" inte tyckte om sånt, att det var fjantigt. Så jag ville ju inte att han skulle se att jag höll på med sånt..

När jag flyttade till stockholm så skulle vi ju aldrig ses igen. Då började jag igen, jag brydde mig inte vad min dåvarande kille tyckte.

Sen flyttade jag tillbaks hit och kämpade för att hålla mig.

Sen träffade jag "kotte" igen. Jag ville ju vara perfekt inför honom, så då gick det lätt att inte skära mig.

När vi blev ihop så började jag må riktigt bra, nästan lycklig.

Sen fick jag sånna där "attacker" då jag mår bajs helt plötsligt, men då stod jag emot eftersom jag kunde skära mig nånstans, han kunde ju se hela min kropp.

 

När jag gick i skolan så försökte jag sluta röka när jag fick reda på att han tyckte det var äckligt med rök.

Sen flyttade jag, men varenda gång jag rökte så kunde jag nästan höra han säga "Fy fan vad äckligt", så jag slutade.

Vi var ju vänner i skolan, så han kom ju alltid till mig och bad om råd när han var "kär" i nån och jag märkte att de tjejerna han var kär i var sånna där vanliga tjejer utan smink. Så jag slutade sminka mig.

Han tyckte inte om tjejer som klädde sig "slampigt" osv. Så jag slutade att ha djup urringning.

 

Det var några saker jag kunde komma på nu..

Dit jag vill komma till är att nu när jag vet att han inte vill ha mig... Så behöver inte jag vara denna perfekta tjej, nu har jag ingen anledning till att hålla tillbaks..